Publicerad 12-01-07
Albaniens motsvarighet till Melodifestivalen heter Festivali i Këngës och hölls i år för 50:e gången. Sedan den första upplagan av tävlingen år 1962 har historieböckerna skrivits med hjälp av fusk och propaganda. Under diktatorn Enver Hoxhas regim användes tävlingen i revolutionära syften och den var hårt censurerad. Flertalet deltagare och producenter som deltog blev dömda till avrättning på grund av att bidragen eller upplägget ansågs vara för konspiratoriskt eller oliktänkande regimen.
Tävlingen har upplevt både storhet och undanträngdhet men ända sedan Albaniens debut i Eurovision Song Contest 2003 har just Festivali i Këngës varit uttagningstävlingen för landet. I år var det heller inget undantag utan finalen ägde rum den 29 december och startfältet bestod då av 20 stycken bidrag. Värt att notera är att finalen föranleddes av två semifinaler (26-27 december) och där deltog totalt 28 låtar – alltså försvann bara dryga en fjärdedel av de tävlande inför finalen.
I Tiranas kongresspalats radade alltså de tjugo finalisterna upp sig och i startfältet kunde vi bland annat hitta 2007 års vinnare Frederik Ndoci som då sjöng den överdrivet pompösa “Hear my plea”. När de tjugo bidragen hade framträtt var det en professionell jury som skulle avlägga sina röster. 7 av de 20 bidragen fick 0 poäng och då kan jag tycka att det är ett bevis på att det är för många bidrag som är med i finalen. Nu vet jag inte exakt HUR röstningen går till och vilka poäng som delas ut men mitt tips är att skära ner antalet bidrag till tio för att få lite mer spänning.
Äh, fokus på tävlingen nu. “Suus” med Rona Nishliu tog hem segern med 77 poäng – 22 poäng tillgodo till tvåan Elton Deda med låten “Kristal”. I och med detta resultat blev Albanien nation nummer två att kunna presentera både artist och låt till årets Eurovision Song Contest i Baku, Azerbajdzjan.
Vi börjar med att ta en titt på sångerskan Rona Nishliu. Född 1986 i staden Mitrovica vilken är belägen i Kosovo. Därmed blir hon den första kosovoalbanen som deltar i Eurovision Song Contest och hon försämrar inte direkt möjligheten till att få röster från, den inom ESC-sammanhang alltid förstorade, “diasporan” (dvs från de kosovoalbaner som finns utanför Albanien och Kosovo).
Hon är inte bara sångerska utan även en populär radiopratare på Radio Blue Sky i Prishtina. Hon flyttade med sin familj från Mitrovica till Prishtina när hon var tretton år gammal på grund av oroligheter i norra Kosovo. Rona fick sitt stora genombrott när hon blev femma i albanska Idol (Ethet e së premtes mbrëma) 2004 och har sedan dess släppt ett par skivor med varierad framgång.
Hon ser något annorlunda ut i sina dreadlocks vilket jag lade märke till när jag såg liveframträdandet på Youtube. Min första tanke var att “vad fan har stylisten gjort med henne”? Eurovision Song Contest är en spektakulär show och nu ska jag inte vara gammalmodig, men hon får fan skärpa sig till Azerbajdzjan om hon ska ha någon chans att avancera. Det såg rent ut sagt ovårdat och allmänt för jävligt ut (titta på videolänken längst ner så tror jag att ni förstår vad jag menar).
Låten då? “Suus” på albanska betyder något i stil med “personligt” och det kan man lugnt säga att det är. Det albanska folket har ju tyvärr inte förärats något vackert språk och ofta kan man inte se på en text hur det ska uttalas korrekt. “Suus” tror jag uttalas något i stil med “choi” för det är fanimej det enda hon sjunger hela tiden.
“Suus” är annars en manifestation för Ronas röst. Den är skriven för att hon ska kunna ta ut hela sitt sångregister. Hon är en träffsäker sångerska med just ett brett register men denna låten blir bara för mycket. Hon har själv skrivit texten och det är säkerligen bara på grund av att hon vill visa vad hon kan. Som sagt så är hon en bra sångerska men det blir bara för mycket. Lååååååånga och höööööööga toner är vad du vår när du lyssnar på denna låt. Och att lyssna på det i tre minuter får mig att fundera på lite andra viktiga saker som att “stängde jag av plattan på spisen”. Eller “den där tånageln på vänster fot ser ut att behöva klippas”.
Låten har ändå potential. Den börjar lite småtrevligt med piano och i slutet så ökar stråkarna dramatiken och jag ser ett möjligt crescendo till slut! Men vad händer då? Jo, Rona börjar ta operatoner och tar död på all dramatik och faller sedan ut i ytterligare en refräng – precis som övriga 46 refränger låtit som.
Jag tror inte det hjälper att framföra sången på engelska. Jag är en försvarare till att låtar skall sjungas på sitt originalspråk, och framför allt bidragen från Balkan, men här kan Rona göra precis hur hon vill – det kommer inte att hjälpa.
Och ska jag summera det hela så ska jag inte heller undgå hennes överdramatisering. Vid så många tillfällen är jag säker på att hon ska brista ut i gråt. Visst, jag vet inte vad hon sjunger om eftersom min albanska är begränsad, men det blir bara för mycket. Just uttrycket “för mycket” är ganska beskrivande för detta framträdandet. Och motsägelsefullt så händer det ingenting under låtens dryga tre minuter. Dessvärre hjälper det inte heller att inte titta på henne när hon sjunger.
Ni förstår kanske vart detta barkar hän. Min senaste recension var Schweiz och där skulle jag lägga ribban rent poängmässigt. Schweizarna gav jag en två och i paritet med detta bidrag är det på tok i underkant. Jag får inte lov att dela ut någon nolla så därför blir det nog inte så förvånande följande poäng till Albanien anno 2012:
1