Publicerad 12-01-31
Så var det dags för årets första finalist. Frankrike tillhör ju den grupp som kallas för Big 5 (tillsammans med Spanien, Tyskland, Italien och Storbritannien) och som bidrar med mest pengar till europeiska TV-unionen, EBU, och får därmed alltid en direktplats till finalen. Nu har denna direktplats inte visat sig vara något vidare gynnsamt för det mesta utan dessa nationer brukar hamna långt ner i listorna när Eurovision summeras för året. Naturligtvis med undantag av Tysklands vinst för två år sedan.
Frankrike har inte någon nationell uttagning till Eurovision Song Contest utan det är France Télévision som, internt, väljer en artist och en låt. Redan den 29 november 2011 bestämde sig TV-bolaget för artisten Anggun och idag så hade hennes låt premiär på musikindustrins egen mässa i Cannes. Frankrike är inte unika med att välja ut en artist/låt utan någon uttagning men detta är något som EBU vill ändra på och redan till nästa år finns det förslag att varje nation MÅSTE ge en jury eller folket möjlighet att rösta på minst två olika låtar eller artister. Det känns, för mig, ganska så rätt men jag tror inte att uppståndelsen i Frankrike kommer bli särdeles stor utan uttagningen får nog en liten notis i TV-tablåerna och hänvisas till någon mindre populär kanal en bra bit utanför primetime.
Jaha, den här Anggun då? Vem är det? Precis som när Patricia Kaas valdes att representera Frankrike år 2009 så jublar hela världen åt offentliggörandet av Anggun – känns det som i alla fall. Jag får lite känslan av att man bör veta vem den här Anggun är men jag ska vara ärlig och säga att jag aldrig hört talas om henne. Det kan ju visserligen vara som så att hon bara är stor i den frankofona världen – och i Indonesien.
För det är just i Jakarta, Indonesiens huvudstad, som Anggun Cipta Sasmi föddes 1974. Redan som ung (känns som ett välskrivet koncept nu bland alla Eurovision-deltagare i år) inledde hon sin musikaliska bana och hon gjorde sitt första framträdande redan som sjuåring. Två år senare hade hon även spelat in en barnplatta. När hon var tolv spelade hon in sin första “riktigt” skiva som var rockinfluerad och helt på indonesiska. Dock fick hon sitt riktiga genombrott när hon var 15 år och släppte singeln “Mimpi” som utsågs till en av de 150 bästa låtarna någonsin på indonesiska. Singel- och skivsläppen följde tätt på detta och under 1990-talet var hon en av landets absolut största artister.
Som tjugoåring valde hon att satsa på en internationell karriär och flyttade till London för att sedan hamna i Paris. Där fick hon kontrakt med Sony och släppte sitt första internationella album – “Snow on the Sahara” där titelspåret blev en stor hit i många länder. Hon gjorde soundtracket till Susannie Biers film “Elsker dig for evigt” och har gjort musikaliska samarbeten med bland annat Peter Gabriel och Julio Iglesias.
Låten då? När man läser runt på de olika forum som finns för oss ESC-nördar så har Anggun lyckats med att dela världen. Antingen så älskar alla låten (läs 12 poäng) eller så är alla besvikna. Många hade tydligen väntat sig mycket mer med tanke på hennes “storhet”.
Än så länge finns det ingen video eller liveframträdande tillgängligt på YouTube så jag har bara kunnat lyssna på låten. Men jag kan väl inleda med att säga att den har både sina svagheter och styrkor och kommer bli väldigt svår att placera i skalan när jag kommer till det lite senare.
Låten börjar med 15 sekunders r’n'b-intro men övergår snart till en hederlig och traditionell elektrodance. Jag får lite känslan av att detta är en sån låt som Ukraina skulle kunna ha skickat till Eurovision. Bara med skillnaden att jag tror inte att Anggun kommer vara lika slampig på scen som de öststatsplatinablonderade flickorna brukar vara.
Versen sjungs på franska men refrängen på engelska – inte alltid så populärt i den frankofona världen som skyddar sitt språk otroligt hårt. Dessutom så är där inlagt en visselslinga i refrängen som nog kan bita sig fast hos en del åhörare. Jag tvivla på att det kommer bli en sommarplåga här uppe i Sverige men den kommer säkerligen att kunna höras på franska rivieran en varm dag i juli.
Det ska dock bli väldigt intressant att se detta framträdande live på scen. Att hon kan sjunga, det misstror jag inte. Däremot är det en låt som kräver ett bra scennummer för annars är det nog lätt att den uppfattas som lite monoton. Och eftersom Frankrike har gått direkt till final och tittarna inte tillåts lyssna på den i sin helhet före finalen så kan det vara ett svagt kort för Frankrike. Gör dom en snygg show så har den absolut potential att förbättra Frankrikes senaste års resultat i tävlingen men samtidigt kan det bli platt fall om hon inte levererar snyggt.
Jag kan hålla med belackarna LITE att låten känns som en långsam version av Madonnas “Ray of light” men inte tillräckligt för att anklaga den för plagiat. Dessa plagiatdiskussioner finns ju alltid till alla låtar men i detta fallet så kan jag på något sätt förstå de som vill anklaga henne för fusk.
Och då till bedömningen som sagt. Nu har jag kunnat höra den många gånger och har även gjort så. Det är en låt som växer och jag tycker nog om den mer nu än vad jag gjorde när jag hörde den för första gången. Det är ju också en nackdel eftersom ESC-tittarna enbart får höra den en gång. Så frågan är hur pass mycket den kan fånga lyssnarna. Så att sätta mitt betyg är inte så lätt. Egentligen skulle jag kunna sätta allt mellan 2 och 4 här. Men jag tycker nog att det är en fyra nu bara för jag hört den ett par gånger så betyget får bli:
3