Publicerad 12-02-17
Sådär ja. Andra finalisten klar i årets Eurovision Song Contest. Tyskland tillhör ju “The Big 5″ och är alltid direktkvalificerade till finalen så länge gällande regler gäller. Och återigen – det har INTE visat sig vara en fördel att ha denna fördelen om man ser till det historiska sedan detta begrepp infördes. Så inget tjat om det, tack.
Om ni tycker att Christer Björkman har för stor inflytande på Melodifestivalen ska ni bara veta hur mycket Stefan Raab ÄR Tysklands motsvarighet. Han handplockar kanske inte alla artister men det är han som arrangerar hela evenemanget i Tyskland och det är kanske tack vare honom som den nationell tävlingen håller så pass hög kvalitet (jämför bara med Holland som totalt saknar någon sådan beskyddande profil). Till årets tävling ville han dock ha lite förändringar så han avsade sig uppdraget som värd, producent, jurychef och mentor för artisterna! Han nöjde sig helt enkelt med att bara vara en del av juryn i år.
Upplägget för den nationella finalen i Tyskland har varierat genom åren men det nuvarande konceptet har nu funnits i ett par år. Unser Star für Baku var programmets titel i år och har pågått varje vecka sedan den 12 januari. Under de åtta veckorna har 20 artister blivit 2 och torsdagsfinalen kom att stå mellan Roman Lob och Ornella de Santis. Konceptet med Unser Star für Baku påminner lite om de olika talangprogrammen som finns där artisterna får välja egna låtar att framföra men båda finalisterna har också under vägens gång uppträtt med egenkomponerade låtar.
Roman Lob var finalens lilla favorit eftersom han vunnit de fem senaste programmen och där Ornella de Santis faktiskt bara varit tvåa en gång – i det näst sista programmet som således tog henne till finalen. I finalen fick artisterna framträda med tre låtar var. Bland dessa tre låtar skulle tv-tittarna rösta fram den bästa hos de båda artisterna som slutligen möttes i en sista final. Roman Lob gick med sig “Standing still” och Ornella de Santis “Quietly“. Genom 100% telefonröstning så avgjordes finalen till Romans fördel men segern blev nog något mindre än förväntad – 50,7% mot 49,3%.
Den 2 juli 1990 såg unge herr Roman Lob dagens ljus för första gången i den tyska staden Neustadt an del Wied. Han är fortfarande något okänd och därför finns inte så mycket att skriva om honom förrän när han som 16-åring anmälde sig till uttagningarna till tyska versionen av Idol. Han lyckades gå vidare till att bli bland de 20 sista i programmet men en infektion på stämbanden tvingade honom att hoppa av programmet.
Efter programmet valde han att satsa på sitt band , Rooftop Kingdom, där han ansvarade för sången. Men suget efter nationella TV-sändningar kom tillbaka och han anmälde sig till Unser Song für Baku. Och ja, nu vet ni ju hur det gick med det – lördagen den 26 maj står han på scenen i Baku och framför sin låt “Standing still”.
Och just denna “Standing still” är ett bevis på att Tyskland tar ESC på största allvar. Allt som oftast så skickar tyskarna bra bidrag till Europafinalen och i år är absolut inget undantag. Efter att ha haft Lena som representant två år i rad tycker jag att man gör rätt i att skicka en kille. Visserligen är statistiken för en manlig solist något vidare för ESC men traditioner är ibland till för att brytas.
Nu vill jag inte påstå att Tyskland kommer att ha något med den absoluta toppen att göra i Baku. Det är en väldigt bra låt som dom skickar men jag tror inte den håller hela vägen. Något som den däremot kommer att lyckas med är att hamna på de flesta europeiska radiostationers spellistor. För det är en modern poplåt med en väldigt bra refräng. Upphovsmännen är inte vilka som helst utan den brittiska singer/songwritern Jamie Cullum, producenten Steve Robson (som jobbat med bland annat Leona Lewis, Take That, James Blunt och Faith Hill) samt demonproducenten Wayne Hector (Pussycat Dolls, Britney Spears, Enrique Iglesias och Tose Proeski) – alla tre från England.
Det som jag slås av när jag hör låten (och det har jag nog gjort en fem-sex gånger nu UTAN att ha sett på honom eller framträdanet) är hans variation i rösten. Nog för att det är ett liveframträdande men det kan nog anas ett uns av nervositet i hans röst. Dessutom så tyckte jag i början att det lät som en två-tre olika sångare eftersom det var variation i rösten. Men ju mer jag hör på den desto mer gillar jag hans röst. Att han kan sjunga är inget tvivel och låten är så behagligt laidback.
Det saknas kanske en riktigt vass edge i låten men oj vad den är modern. James Morrison skulle kunna ha gjort denna låten. Snow Patrol likaså. Ja, ganska så många “stora” artister skulle kunna ha gjort denna låten. Och jag tror att just låtens enkelhet är dess styrka. Det finns inget överarbetat eller extremt med den. Men å andra sidan kan det vara dess svaghet också och möjligen försvinna förbi snabbt i det stora finalfältet. Men jag tycker om den i alla fall! Och nu ska jag se på honom och framträdandet också.
Tja. En ung och snygg kille med skäggstubb och tatuerat bröst. Det kan ju inte mer än gå hem i stugorna runt om i Europa. Klippet som jag såg på YouTube och som jag infogar längst ner i detta inlägg är från finalen men i första omgången. Där han sjunger en av sina tre låtar så jag ska kanske inte orda för mycket om det men jag hoppas att dom jobbar hårt med framträdandet för det var ganska tråkigt. Det är inte så mycket aktivitet på scenen men så heter i och för sig också låten just “Standing still”.
Nej, efter att ha sett framträdandet så höjdes potentialen något. Man kanske inte ska räkna bort den helt och hållet ändå? Detta kan kanske bli farligt? Av de bidrag som än så länge är klara så är detta nog min favorit (Loreen är ju inte officiellt klar än…) och man vet ju inte hur de andra bidragen kommer att låta. Fast detta är kanske en sådan typisk låt som hamnar på en tredjeplats. Det känns som om tredjeplatsen i ESC motsvarar andraplatsen i Idol. Det är dom låtarna som lyckas. För på radio kommer ni får höra denna plattan snurra. Betyget är enkelt. Att poängsätta detta på en skala mellan 1 och 5 kan inte bli enklare än:
5