För första gången i mitt liv, och säkert sista med, klev jag in genom dörrarna på en Subway-butik. En kycklingwrap hade jag siktat in mig på, såg ju läcker ut på bilden i fönstret. Men ack så fel jag hade..
Allt kände fel redan från början. Vill du ha vanlig ost eller kryddost på? Jag tog "kryddost" fast den såg verkligen inte ut som den Boxholms jag har i kylen hemma och "smaken" var åt limhållet.
Två små skivor som lades på ett bröd som var stort som en tältduk och konsistensen var den samma. In med skiten i micron, själv äger jag ingen, och fick stå där till "osten" börja bubbla. Sen var det dags för "Kycklingen" som åkte in i nästa lucka och värmdes/kokades till det började ryka bakom luckan. Brukar det ryka i en micro?
Bara genom att lägga "brödet" på en stekhäll hade resultatet blivit bra så mycket bättre. Sopat runt köttmassan där också en stund så hade jag kanske sluppit skriva det här inlägget.
Sen var det dags för "dressingen" på det hela. Dom hade ett helt batteri av plastflaskor som förde tankarna till en frisersalong. Jag har visserligen aldrig smakat permanentvätska, men nu har jag nog gjort det ändå.
Sen skulle "brödet" delas innan det virades in i ett läckert glansigt smörpapper. Trots att hon hade en tandad brödkniv tog det 20 sekunder att komma igenom och då fick hon ändå bryta/slita itu det sista.
Tankarna efter "måltiden" är obeskrivbara. Det smaka inte illa direkt, men man kände sig sunkig invärtes. Ungefär som att bli påkommen med att dricka spolarvätska bakom biltvätten hos Statoil en söndagsmorgon.
När jag kom hem fick jag hetsäta en banan och stjälpa i mig två glas vatten för att om möjligt neutralisera kroppsbalansen.
