Första nation att utse sitt bidrag för Eurovision Song Contest 2013 är en av alla otaliga före detta Sovjetrepubliker: Vitryssland. Och varför inte direkt inleda med lite kontrovers?
För er som är något mer nördigt insatta i evenemanget vet att Vitrysslands president Lukasjenko förra året personligen lade sig i tävlingsresultatet och diskvalificerade vinnarbidraget som skulle få åka till Baku. Okej, jag ska inte vara så hård mote käre "Luka" - det spreds ganska snabbt ett rykte om att finalen telefonlinjerna var manipulerade och att röstningsresultatet inte var helt fair and square. Därför beslutade alltså Lukasjenko att, på helt egendemokratiskt sätt, stryka vinnarbidraget och skicka en pojktrio till Azerbajdzjan istället som inte kunde sjunga skillnad på "We are the winners" och "We are the wieners".
Den artist som diskvalificerades förra året skulle dock få sin revansch i år och Vitryssland kommer i Malmö att representeras av sångerskan Alyona Lanskaya (ska vi kanske tillägga ett "än så länge" - så har vi garderat oss om "Luka" beslutar sig för att framföra sin önskemål i år igen...).
Den nationella uttagningen i Vitryssland går under namnet Eurofest och gick av stapeln redan den 7 december (så alla ni som tycker att Melodifestivalen går av stapeln på tok för långt innan Eurovision kan ju flytta till Minsk och få känna på hur det är på riktigt...). 10 bidrag var uttagna att delta live på scenen och det var, med Alyona undantaget, inga namn som gjort sig kända sedan tidigare inom Eurovision-kretsar. De 10 bidragen skulle alla framföras live enligt EBUs regler och sedan så var det upp till både folket och en proffsjury att utse vinnaren i hederlig 50/50-fördelning. Värt att notera är att samtliga bidrag framfördes på engelska - vilket inte är helt ovanligt när det kommer till Vitryssland som hopplöst nog försöker hänga med i svängarna i Europa.
För att ingen artist skulle bli allt för ledsen så delades ut poäng till samtliga bidrag: 1-8 samt 10 och 12 poäng. Skulle två bidrag hamna på samma poäng så var det tittarnas röst som skulle väga tyngst, men detta var inget som skulle behöva användas när resultatet var färdigt. Juryn gav sina 10 poäng till Darias "Catch me again" och tolvan till Alyona Lanskaya.
När det sedan kom till det vitryska folkets röstningspoäng så inledde dom det med att ge Daria 1 poäng. Och så fortsatte det. Jurygruppen och folket var helt oense och de som fick höga poäng av juryn fick låga av folket och vice versa. Med ett undantag: Alyona. En totalt överlägsen seger gav henne 10 370 telefonröster mot tvåans 4 237 röster och i och med att hon fått högst betyg från både folk och jury så blev hon vitryssarnas bidrag till Malmö i maj. Än så länge...
För att ge mig själv en mjukstart och inte drabbas av för mycket skrivkramp så tänkte jag låta förra årets artistpresentation kopieras:
Alena är född i landets tredje största stad Mogilev (Mahilou) och är 27 år gammal. Hon är en ärrad artist och har vunnit flertalet inhemska och regionala sångtävlingar – många för oss i västvärlden väldigt okända. Men hon är etablerad och väldigt omtyckt i både Vitryssland, Bulgarien och Ryssland.
Redan som ung så visade hon upp en väldigt stark röst och hon gjorde faktiskt sitt första framträdande på taket av mammas och pappas garage hemma i Mogilev. Hon flyttade sedermera till Minsk för att utveckla sin musik ännu mer men passade också på att studera ekonomi och fick en examens från Minsks universitet.
År 2010 vann hon den inhemska uttagningen till tävlingen Atlantic Breeze som hölls i New York, USA. Och om jag har lyckats luska tillräckligt rätt så stod hon slutligen som vinnare i denna, för mig helt okända musiktävling. När hon året efter tävlade i den inhemska tävlingen Slavic Bazaar med låten Heaven knows fick hon 79 av 80 möjliga poäng i första omgången och 179 av 180 möjliga poäng i slutomgången och stod som överlägsen totalsegrare. Med andra ord är Alena en mycket etablerad och populär artist i Vitryssland.
Och så flyttar vi över fokus på låten istället. Det är alltid lite spännande att lyssna på bidraget en första gång och jag ska villigt erkänna att jag ofta byter åsikt om låten både två och tre gånger innan det väl är dags för finalen. Under de månader som går från uttagningarna till finalen så hinner låtar segla upp som favoriter för att sedan kastas bort likt ett uppslitet blandband. Dessutom är det alltid svårt att poängbestämma den första låten. Poängen där sätter ju liksom ribban för övriga bidrag som ska gås igenom och därmed kan det ibland bli lite tokigt bland de första låtarna.
Men "Rhythm of love" var det ja. Jag vet inte riktigt vad det är med låten men jag kan inte sluta tänka på fjolårets rumänska bidrag "Zaleilah". Kanske är det de där banala men medryckande rytmerna som får mig att längta till sommaren eller så är det det framstående dragspelet som får mina fötter att diskret stampa takten och få syner fyllda med sandstränder på Cypern och gratis shots i baren. Det är en väldigt catchy refräng som nog kan sätta sig på en och annan hjärna och samtidigt är det naturligtvis väldigt lättuggat.
Hennes röstresurser får nog klassas som helt okej. Den där traditionella öststatsengelskan kommer man inte heller undan men det gör det hela på något sätt lite charmigt och typiskt för Eurovision Song Contest. Om man jämför livespelningen med den inspelade versionen finns det absolut skillnader men jag tror också att det vitryska produktionsbolaget BTRC inte helt och hållet är schyssta mot hennes röst kontra musiken. Jag skulle vilja ha hennes röst något mer framträdande för att inte försvinna i musiken - men det kan ju också vara en menad taktik för att dölja hennes svagheter.
Trots hennes absolut fördelaktiga utseende så är det ytters skönt att hon inte framställs så öststatsslampigt som flickor från de forna kommunistländerna brukar göra. Det verkar vara som att hon har lite pondus och kan få bestämma lite själv över produktionen. Däremot är scenframträdandet ganska så tråkigt rent visuellt - hon står på sin lilla upphöjda scen omsvärmad av fyra barbröstade gentlemän. Mer än så händer inte och jag uppskattar att man kan lyssna på låten utan att se framträdandet. Nej, en rejäl scenförbättring till Malmö så kan nog detta här ta sig uppåt i resultatlistan.