Land nummer tre att offentliggöra både artist och bidrag blev våffellandet Belgien. Landet som en gång i tiden har sopat hem hela konkarrongen med Sandra Kims ”J’aime la vie” är, i mina öron, ett land som på senare år fokuserat på att skicka något som sticker ut jämfört med de andra nationerna. Tyvärr, i Belgiens fall, är det inte till deras fördel och jag var tvungen till att söka upp deras bidrag genom åren och insett att dom sedan vinsten 1986 skickat iväg ett enda bidrag som jag tyckt varit bra (Tome Dice med ”Me and my guitar”, 2010). Och det märks på statistiken – en enda gång sedan semifinalerna infördes 2004 har landet lyckats ta sig till final. Och det tack vare just Tome Dice.
Visst är Belgien idag ett splittrat land men nog fan skulle man kunna ta sig samman och skicka något musikaliskt där man möjligen skulle kunna hitta något positivt. Men icke då.
Uttagningen i Belgien var något annorlunda jämfört med hur övriga nationer i Europa tar ut sina bidrag. Redan den 16 november valde TV-bolaget RTBF sin artist helt internt och detta uppdrag förärades en ung herre vid namn Roberto Bellarosa. Han skulle få framföra tre stycken låtar live i ett radioprogram och där skulle Belgiens låt väljas ut. Vad som är lite symboliskt om man ser till det bristande intresse som verkar finnas i Belgien så kan jag berätta att denna radioshow sändes på förmiddagen den 16 december. Inte så mycket till prime time där inte.
Sex bidrag hade plockats ut av skivbolaget Sony och sedan gallrade TV-bolaget ner dessa till tre stycken. En kombination av juryröster och lyssnarröster (bara användningen av det ordet flyttar Belgien tillbaka till 1960-talet!) skulle sedan få fälla domen.
Av låtarna ”Be heroes”, ”Reste toi” och ”Love kills” var det tydligen den sistnämnda som ansågs vara den bäst lämpade att representera belgarna i Europa. Jag kan väl medge att jag inte ödslat en sekund på att lyssna på de andra två för om detta var den som ansågs bäst…
”Love kills” är en låt som har några år på nacken, har det kommit fram. Den var egentligen skriven för den cypriotiska uttagningen för tre år sedan men platsade inte då och via omvägar hamnade den alltså i Bryssel. Och kan man då inte tänka logiskt: Om den blev ratad för tre år sedan – vad skulle då vara tilltalande med den i år?
Ja, som ni märker så är låten inte någon favorit för min del. Och ska jag vara ärlig så är den rent ut sagt jävligt usel. Det känns som någon halvmesyr som skulle kunna ha skickats in av Cypern eller Malta. Ni vet sån där tuggummislagdänga som tjatar och tjatar och tjatar i tre oändligt långa minuter. Inte ens musiken genererar några vibrationer i min kropp och om denna låt tar sig vidare till finalen så ska streaka under finalen. Och då har jag inte ens kommenterat sångaren himself…
Roberto Bellarosa. Sug på det namnet! Du kanske ser en charmant casanova från Italien framför dig som kommer glidande läckert på sin vespa och… Nej nej nej! Här har vi en alldaglig fjunis som blev känd genom den belgiska versionen av the Voice.
Han växte upp i en fotbollsfamilj och jag kan med facit i hand inse att det var kanske där han skulle gjort sin satsning. Han kunde kanske åtminstone förärats en plats i femtedivisionen eller något – då hade han i alla fall uträttat något för mänskligheten. Han valde istället en bana som sångare och stod som segrare i Tv-showen. Yes, ni läste rätt. Han vann hela ”The Voice” och fick ett kontrakt med Sony. Jag börjar förstå att Belgien inte skickar bättre bidrag än såhär om detta kan vinna en musiktävling. Han sjunger så in i bombens dåligt och de falska tonerna är mer närvarande än frånvarande.
Det är ett sådant bidrag som jag inte vill lägga ner någon tid i onödan på och därför så sätter jag punkt här och nu med att säga – Årets sämsta bidrag!
Första lyssningen 1
Femte lyssningen 1
Liveframträdande 1
Scenshow 2
Radiopotential 2
Nej, jag får inte lov att sätta 0 poäng även om det hade varit årets mest solklara fall! Scenshowen kan jag inte säga så mycket om eftersom jag inte sett den än men jag befarar det värsta...