Det är dags att bege sig österut till vad som brukar kallas för våra baltiska grannar. Om man ser till Eurovision-historien så måste jag säga att baltnationerna är uppradade i rätt ordning när det kommer till bäst musikexport till ESC. Genom åren har Estland levererat en hel del bra musik, Lettland några fåtal och Litauen inte ett enda. Så visst, det var med väldigt låga förhoppningar fokus för ESC 2013 kom att hamna på Litauen.
En mastodontuttagning i stil med Melodifestivalen satte igång i Litauen i november förra året. Med start den tredje november upptog Eurovizijos TV-tablåerna i och kring Vilnius och kom inte att avgöras förrän drygt en och en halv månad senare via fem heat och två semifinalerna. Reglerna som LRT satt upp var enkla: artisterna och kompositörerna måste komma från Litauen och därmed gick landet mot strömmen i Europa där svenska bidrag finns med i var och varannan uttagningsomgång. Det ska dom ha en liten eloge för tycker jag!
39 låtar i heaten skulle försöka ta sig vidare till de två semifinalerna genom jämn fördelning mellan en jury och TV-tittarna. Samma sak gällde för semifinalerna där 18 bidrag skulle bli åtta stycken inför den stundande finalen . Det visade sig dock att när finalen väl gick av stapeln fyra dagar innan julafton så hade startfältet minskat till bara sju bidrag eftersom en av de tävlanden hade drammats av rena drömmen för den svenska kvällspressen: Virussjukdom.
Häng nu med i svängarna för finalen i Litauen var rafflande! Gerai Gerai & Miss Sheep hade i första kvalomgången inte lyckats placera sig bland de tre främsta och tog sig vidare till semifinalen som ett wildcard. Väl i semifinalen sopade dom banan och fick högst poäng av både jury och tv-tittarna för att finalen stå som storfavoriter.
Girmante Vaitkute lyckades precis tråckla sig vidare från sin kvalomgång mycket tack vare juryns röster. Samma sak i semifinalen och inför finalen var juryns tolva i stort sett klar för Viatukute.
Även Andrius Pojavis hade smugit sig upp som en potentiell skrällvinnare genom att hamna förs trea i sitt kvalheat och sedan som fyra i sin semifinal. Vad som noterades inför finalen var dock att Pojavis låt hade blivit extremt populär på radiostationerna i landet och han skulle absolut ses som en dark horse om det skulle bli en jämn final.
När de sju bidragen framförts togs tre stycken ut för en så kallas Superfinal där ödet skulle avgöras en gång för alla. Och här upphör allt vad logik heter. Juryn övergav sina favoriter Gerai Gerai & Miss Sheep och gav dom ”bara” en åtta. Tian gick till Girmante Vaitkute och helt plötsligt stod tittarfavoriten Andrius med tolvan från juryn. En kassaskåpssäker seger med andra ord?
Inte då. Folket ändrade sig lika tydligt som juryn. Vaitkute fick låga sex poäng och Pojavis fick en åtta. Tolvan gick istället till Gerai Gerai och därmed blev finalen en rysare. När de tre låtarna gick vidare till Superfinalen var det två låtar på 20 poäng och en på 18. Och slutsegraren? Tja, lika logiskt som allt annat så stod slutligen Andrius Pojavis som vinnare. Han som med nöd och näppe tagit sig vidare från kvalheat och semifinal som sista bidrag.
Denne Andrius Pojavis är 30 år och har släppt ett album hemma i Litauen. Efter ett år på Irland flyttade han till Italien där han började spela in sitt debutalbum. Tidigare har han varit frontsångare i ett antal litauiska band men denna gång ville han satsa på en solokarriär. Debutsingeln från albumet hamnade högt på den nationella summeringen av mest spelade låtar 2012 och hans status som artist sköt i höjden ganska omgående.
Något annat som kvällspressen njuter av i Mello- och ESC-sammanhang är ju att anklaga diverse låtar för att vara plagiat. Och jag tror inte att Litauen helt kommer klara sig undan denna kritiska granskning i år. När jag lyssnade på ”Something” första gången så kände jag igen tongångarna och rösten. Även om jag inte tycker att det är ett plagiat (eftersom det inte syftas på någon specifik låt) så kan man inte undgå höra att han är kraftigt influerad av the Killers. Med lite mindre öststatsaccent på engelskan så skulle man nog kunna tro att låten är en glömd demolåt från just the Killers.
Det positiva är att jag inte har något emot the Killers. Det negativa är att det låter som en mindre bra variant av the Killers. Men det är en låt som, precis som för det litauiska folket, växer och blir bättre och bättre för varje lyssning. Samtidigt är det en låt som når sin maxgräns i växandet ganska så snabbt. Man kommer helt plötsligt till en punkt där man känner att – okej, nu blir den inte bättre.
Eurovision har på senare år haft en snarlik låt varje gång. Förra året kom Ungern med denna typ av låt och året dessförinnan var det Schweiz som stod för tonerna. Tyvärr håller det inte så länge och om det inte vore för att den var från Litauen så hade bidraget dansat precis på linan om att ta sig vidare till final eller inte. Nu är det Litauen som skickar låten och därmed går den vidare till final. Irland kommer ge landet höga poäng som brukligt (litauisk diaspora) och sedan så är det de mer garanterade poängen från Lettland, Ukraina, Vitryssland, Ryssland och en del andra forna Sovjetstater. Men jag är inte bitter, än så länge så kan jag acceptera denna som finallåt.
Slutligen tar vi en titt på liveframträdandet. Med alla fördomar uppbyggda kring östeuropeiska bidrag så blir jag relativt förvånad när jag inser att grabben faktiskt kan sjunga live också. Det är ingen sötrre skillnad på liveframträdandet och studioinspelningen vilket naturligtvis är ett enormt plus i sammanhanget. Däremot så går själva scenshowen tjockbort. Kanske är jag inte konstnärlig nog att inse hur vackert det hela är men för mig är det något som är innerligt tråkigt att titta på. Nej Litauen, jobba fram ett nytt scenframträdande som är lite mer rockigt och rivigt så blir jag mer nöjd.