Kommer ni ihåg kvinnan på scenen i Baku förra året som på ett ytterst intimt och personligt sätt skrek sig igenom tre minuter i något som skulle anses vara finkultur? I och med hennes femteplats i finalen skrev hon in sig i historieböckerna som det bästa resultatet för ett albanskt bidrag någonsin. Men lugn, hon återkommer in i år. Det var bara mitt sätt att introducera er till nästa bidrag – Albanien.
Precis som jag skrev förra året så är den nationella uttagningen i Albanien, Festivali i Këngës, precis lika populär i Albanien som Mellon är här på hemmaplan. Även om det är en kvarlämning från den hårda diktaturens dagar är det genom denna skärseld de albanska artisterna måste ta sig för att komma till Eurovision Song Contest.
Två semifinaler med vardera 13 bidrag skulle ta ut de 18 (!) finalisterna och hela spektaklet ägde rum under helgen 20-22 december. Ansvarig organisatör, RTSH, hade satt upp regler som sa att bidraget måste vara på albanska och producenterna måste vara från Albanien. Dessutom kunde varje artist enbart tävla med ett bidrag och i semifinalen var det en professionell jury som skulle välja ut finalisterna där dom bland annat hade att välja på två tidigare albanska representanter; Anjezha Shahini (som var med och debuterade för Albanien 2004) och Kejsi Tola. Juryn bestod för första gången av utländska ”kunniga”, ett koncept som allt fler nationella uttagningar av idag inbegriper.
För att göra en återkoppling till det forna kommuniststyrda Albanien är det värt att notera att under de två semifinalerna så mindes man tillbaka till den 11:e upplagan av Festivali i Këngës. Det är i år 40 år sedan stora delar av startfältet i den nationella sångtävlingen fängslades efter tävlingen då den ansågs skapa för mycket propaganda vilket inte gick helt i spår med det kommunistiska tänket. 8 bidrag från den elfte upplagan av tävlingen framfördes av andra artister och ansågs vara en fin gest för att minnas ”upprorsmakarna”.
Lagom till söndagens final så kom ett av de 18 finalbidragen att diskvalificeras på grund av plagiat. Detta stoff som alla sensationsjournalister så gärna letar efter blev alltså verklighet i Albanien då en av låtarna som tagit sig vidare till final dömdes som ett plagiat på en sydkoreansk (!) låt. Därmed förkortades finalprogrammet med tre minuter.
Finalen skulle helt avgöras av samma sjumannajury som plockade ut de 17 bidragen från semifinalerna. Helt i linje med traditionellt ESC-regelverk fick alla jurypersoner ge poäng i skalan 1 till 8 och sedan 10 och 12 poäng. Det bidrag som fick flest röster fick således äran att bli Albaniens representant till Malmö.
Och något vidare spännande blev det aldrig. Anjezha Shahini må ha varit den som bäst tog upp kampen men efter att hon stannat på 62 poäng fick hon se sig besegrad med 12 poäng till vinnaren – duon Adrian Lulgjuraj och Bledar Sejko och deras ”Identitet”.
Bledar Sejko har tävlat i både Festivali i Këngës och Eurovision Song Contest tidigare så han är inte helt oäven i dessa sammanhang, Resultaten i den inhemska uttagningen har kanske inte varit de mest framstående men han kan åtminstone stoltsera med att ha varit gitarrist på scen i Albaniens bidrag 2011. Han är född 1972 och även om han varit frontsångare i några band under 1990-talet så är han mest känd som gitarrist. Hans musikaliska alster drar sig allt som oftast åt rockhållet.
Mannen med det svårstavade efternamnet, Adrian Lulgjuraj föddes i den del av forna Jugoslavien som idag är Montenegro men är av albansk härkomst. Han må inte vara lika meriterad som sin scenkollega då han aktivt började arbeta inom musikbranschen för två år sedan men han har under den tiden hunnit vinna några lokala sångtävlingar där den största meriten är vinsten som bästa manliga sångare i Top Fest-tävlingen. På scen i Malmö är det Adrian som står för det mesta av sången.
Om vi tittar till låten en smula också så känns det som att det är en låt som vi har hört i sammanhanget tidigare. Sedan ”öststaterna” gjorde sitt intåg i ESC-sammanhang har det nästan varje år varit någon nation som satsat på det där med hårdrock, eller pudelrock för de som vill. Och som traditionen bjuder så är det aldrig speciellt uppdaterat utan känns mer som någon undangömd och glömd LP-skiva från 90-talet där du hittar just denna låt som en B-sida. Visst, det är smugit in sig några etnoklingande toner i låten men det är inget som hjälper i detta fall. Jag som brukar gå igång lite på spännande instrument och tongångar får ingen resning överhuvudtaget. Det känns helt enkelt som något ouppdaterat och tråkigt. Trots ett flertalet genomlyssningar kan jag liksom inte komma någonstans med låten och den kommer sannerligen få svårt att ta sig vidare till final oavsett hur mycket diaspora det finns i Europa.
Behållningen med låten är att det faktiskt låter ganska så bra live. Jag gillar det faktum att en av körtjejernas ljud är lagt bra i refrängen så det på sätt och viss känns mer som en duett. Och absolut, Bledar Sejko vet vad han gör med sin gitarr. Dessutom kan jag inte heller undgå det faktum att Albanien kör med orkester på sin nationella uttagning – det liksom lite större helhetskänsla för bidraget. Oavsett om låten kommer att framföras på albanska eller engelska (jag är en försvarare av de nationella språken) så faller den lite väl platt om man ser scenshowen. För det är där ingen. Men å andra sidan – en freakshow hade inte passat in så jag vet inte vad dom skulle ändrat på. Kanske kan SVT snygga till ljussättningen och göra det lite mer spännande och explosivt?