Vad säger ni? Är det inte dags för en pompös killerballad nu? Oavsett om ni tycker det eller inte så har turen i alla fall kommit till Ukraina som har gått till final varje år sedan debuten 2003 och levererat en vinnare (Ruslana) och två silvermedaljörer (vem kan glömma Verka Serduchkas ”Dancing lasha tumbai”?) men som i Baku förra året nådde sin nästa sämsta placering någonsin med den fotbollsdoftande ”Be my guest”. Jag kan tänka mig att ambitionerna är högre ställda i år och landet skickar inte vilken medelmåtta som helst.
När det ansvariga TV-bolaget, NTU, väl bestämde sig för att delta i ESC i Malmö antog man ett något annorlunda tillvägagångssätt i uttagningsprocessen. Finalen var planlagd till den 23 december och enbart två dagar innan kallade man in de 52 bidrag som anmält sitt intresse för deltagande. Dessa 52 bidrag framfördes inför en jury som bestod av spridda delar av Ukrainas musikelit som hade i uppdrag att hitta 20 artister eller grupper som skulle få framföra sångerna live i Kiev två dagar senare.
Precis som i Belgien så sändes den nationella finalen redan på förmiddagen och jag tycker det visar en hel del om hur pass intressant tävlingen är inom landets gränser. Det är inte överallt som intresset är lika stort för uttagningen som här hemma i Sverige men det skulle vara intressant att se vad tävlingen konkurrerade med om man ser till prime-time-sändningarna.
Oavsett. Finalen inleddes relativt spektakulärt då duon Oksana Pekun och Maxim Novytskyj, direkt efter att ha framfört sitt bidrag i TV, meddelande att dom drar sig ur tävlingen. Vad som ligger bakom deras beslut är ännu inte offentliggjort men om det har något med protest att göra så är det ett inslag som inte är helt ovanligt i kombinationen Ukraina och Eurovision Song Contest.
De nitton återstående bidragen framfördes programenligt och därefter så skulle vinnaren utses genom jämn fördelning jury/folket. 20 poäng var den maximala poängen man kunde få av respektive röstgrupp och det var en enda artist som lyckades få dessa poäng och det av både jury och tv-tittarna. Ett helt enigt Ukraina valde Zlata Ognevich som sin representant med fullpoängen 40.
1986 såg denna Zlata Ognevich dagens ljust i den ryska staden Murmansk. Hennes pappa var av ukrainsk börd men hon spenderade i stort sett hela sin uppväxt uppe i nordvästra Ryssland. Två gånger tidigare har hon försökt att föräras Ukrainas representantskap i Eurovision Song Contest. 2010 hamnade hon på en hedrande femteplats i finalen och året därpå förbättrade hon sin position till en bronsplats. Men 2011 ryktades det om att finalen inte hade gått helt rätt till och det gick så pass långt att den egentliga vinnaren (Mika Newton) fråntogs segern och det skulle istället hållas en ny final där de tre främsta artisterna skulle tävla om vem som skulle få representera Ukraina i Düsseldorf. Men som av en slump så drog sig både Zlata och den tidigare tvåan, Jamala, ur din tilltänkta finalen på grund av skador (!) och Mika Newton fick trots allt åka till Tyskland och kamma hem en fjärdeplats med sin sång som är mest ihågkommen för den fantastiska sandkonstnären som målade upp berättelsen på storskärm.
Jag är vanligtvis en sucker för storslagna stråkballader, det är väl dokumenterat genom ESC-åren. ”Gravity”, som Zlata Ognevich framför, är som stöpt ur en ESC-ballad-form. Pompös och svulstig med stråkar i överflöd levererar hon en text som man inte förstår sig på och meningen är nog att man ska tänka ”Wow, vilken käftsmäll”. Platt fall.
Låten har en potential, absolut. Men herre min skapare vad den är tråkig. Ni kommer att höra detta många gånger om denna låten men denna hade absolut platsat in på soundtracket till Lejonkungen – om filmen hade gjorts i Ukraina. Lyckligtvis har Disney lite mer koll på vad som är passionerande och passande. Själva uppbyggnaden av ”Gravity” är som hämtad ur den animerade filmen men utan att lyfta den till de rätta höjderna. Det hela resulterar i att det mest känns som en massa gapande och skrikande från Zlata. Tyvärr.
Men. Det kommer ett litet men. Är det något som kan rädda denna låt så är det just Zlata. Hon har en otroligt stark röst som jag misstänker är klassiskt skolad och det är inte många som skulle kunna överträffa henne i ett framförande av denna låt. Kanske jag sätter henne på lite för hög piedestal men med tanke på vad våra kära före detta kommunistvänner brukar skicka så är detta med råge i överkant på vad dom kan producera.
Det ska tilläggas att jag enbart sett liveframträdandet av bidraget än så länge så kanske smälter mitt februarikalla hjärta något när jag får höra en mer synkad och korrigerad studioversion av låten. Efter Loreens vinst i fjol så är det inte omöjligt att en ballad kan ligga bra till för vinst i år men då tror jag att det krävs något betydligt bättre än detta för liveframträdandet är inget vidare. SVT kan säkerligen snygga till det mesta men det håller absolut inte hela vägen fram. Och själva scenshowen är ju inget uppmuntrande det heller. Väldigt mycket stillastående även om det på något sätt känns en gnutta intimt.