Ett av de härligaste ord som finns i Eurovision-sammanhang måste vara Söngvakeppnin. Detta isländska ord som står för den nationella uttagningen får mig att dra lite på smilbanden men också få mig att inse att jag har ganska så höga förväntningar. Island har på senare år skickat iväg bidrag som brukar ligga över genomsnittet i startfälten och jag får ofta anledningar till att hylla önationen och deras musikproduktion. Efter att ha hört årets vinnarbidrag har jag dock en anledning att revidera mitt vurmande för nationen och jag väljer att anamma epitetet "ingen regel utan undantag". Men undantaget ska tydligen vara värsta tänkbara... Men ha i åtanke att jag brukar ha höga förväntningar på Island.
Efter att ha haft en ekonomiskt slimmad uttagning förra året så satsade TV-bolaget RÚV i år på konceptet med två stycken semifinaler och en final. Bidragen som skickades in var tvungna att ha minst en isländsk textförfattare och precis som traditionen erbjuder så måste bidragen framföras på det inhemska språket. Det isländska språket är i mina öron ett ytterst vackert sångspråk och jag brukar allt som oftast hoppas på att vinnarlåten framförs på originalspråket i Europafinalen. I år har jag dock anledning att revidera min åsikt även här.
En snabb blick på semifinalerna av uttagningen säger att "Is it true"-Yohanna försökte sig på en seger i år också men lyckades aldrig ta sig vidare från den första semifinalen och i den andra semifinalen misslyckades den engelska artisten Ashley Hickin att ta sitt författade bidrag vidare. Varje semifinal bestod av sex bidrag där tre tog sig till finalen genom jämvikt bland tittare och en jury. Dessutom fick juryn välja ut ett bidrag bland de sex utslagna som fick följa med till finalen som en form av lucky loser.
Bland de sju finalisterna märks kanske framförallt Birgitta Haukdal som tävlade för landet i Lettland 2003 med "Open your heart". Annars var det ganska tomt med internationella Eurovisionprofiler och mest fokus på artister som deltagit i Söngvakeppnin många gånger utan att lyckas ro hem segern.
De sju finalbidragen framfördes i direktsändning och sedan fick juryn och islänningarna rösta fram två låtar som skulle tävla i en så kallad "Superfinal" som verkar bli mer och mer vanligt förekommande i de nationella uttagningarna. Unnur Eggertsdóttir med "Ég syng!" ställdes mot Eyþór Ingi Gunnlaugssons "Ég a lif". Och för er som lusläser så har ni vid detta laget förstått att det var Gunnlaugsson som tog hem segern och får sätta sig på planet till Kastrup, ta tåget över sundet och promenera de få metrarna mellan Hyllie station och Malmö Arena i maj. (Bara det isländksa ordet för Malmö, Málmey, får ju en att dra på smilbanden och inse att alla tänkbara fördomar man har mot det isländska språket är helt sanna).
Vem den här Eyþór Ingi Gunnlaugsson är har jag haft lite svårt att luska fram. Inte ens Wikipedia kan ge mig slentrianinformation om honom. Så jag tolkar det som att han är ett nytt stjärnskott på den arktiska himlen med tanke på hans ringa ålder. Vid tävlingarna i Malmö har han inte hunnit fylla 24 än men han ser å andra sidan ut som 42.
"Jag har ett liv". Ja det är just det som "Ég a lif" betyder. Och oroa dig inte Eyþór Ingi Gunnlaugsson - ditt liv får du ha för dig själv om det är såhär du vill presentera dig. När man ser honom framföra låten så är det på gränsen till att man dör av tristess. Estlands bidrag förra året "Kuula" var det årets höjdpunkt (ja, naturligtvis tillsammans med Loreen) och var egentligen ett identiskt framförande. Skillnanden är dock att Ott Lepland, i sin ensamhet, totalt dominerade hela scenen och förmedlade sitt bidrag hela vägen ut i fingerspetsarna. Det var så, i kontrast till årets isländska, majestätiskt och han fullkomligt utstrålade pondus och säkerhet. Eyþór Ingi Gunnlaugsson, däremot, utstrålar däremot absolut ingenting. Det är intetsägande och urbota tråkigt.
Jag ser kanske inte själv ut som Jake Gyllenhaal (och är inte heller en offentlig person!) eller något i den stilen men för fan: Sparka stylisten som plockat fram denna kreation! Eyþór bör också klippa sig och åtminstone försöka se ut som om han är 24 och inte 42. Eurovision anno 2013 handlar så mycket mer om vilken låt som besjungs. Det visuella är minst lika viktigt!
Tillbaka till låten. Om Danmarks bidrag var en liten flört med Irland och mitten av 1990-talet så är Island också inne på det spåret. Bara det att man får stryka Irland och ersätta geografin med något Balkanland. Den här typen av ballad skickade alla forna jugoslaviska nationer varje år under 1990-talet. Alla! Det är så ouppdaterat och segt att det känns som att tiden stått still. Även om man har klämt in lite flöjt och stråk i mellanpartiet á la 90-tal så hjälper det föga.
Nej, Island. För att detta kanske ska starta några vibrationer i min kropp så tror jag nog att ni får hitta på en bra text på engelska och hålla tummarna för att det hjälper. Troligen kommer detta visserligen att ske (en engelsk variant alltså, inget annat!) men ni får kämpa om någon av de sista finalplatserna - om ni har tur. Det beror snarare på ert motstånd än ert eget bidrag. Synd att en så kompetent sångröst ska slösas bort på ett så mediokert bidrag.
Och som ni ser så har bidraget, trots min totalsågning, fått ett medelbetyg men jag återkopplar till det jag skrev i inledningen: Jag har höga krav på Island!