Fast det här är för viktigt att skämta om.
Det finns faktiskt ett tillstånd som är minst lika viktigt att bemästra som, den så kallade, tilten. Fenomenet kan vi kalla den
fete katten. Vissa av er känner säkert igen det. Det har gått bra, riktigt bra till och med. Man känner sig vinstmätt, oövervinnerlig och går mest omkring och slickar sig om läpparna. Ett livsfarligt tillstånd men fortare än man anar brukar defibrillatorn slå igång och man kastas obönhörligen tillbaka till verkligheten.
Förr i världen när man fick ringa in sina spel till diverse entreprenörer kunde man drabbas av ett annat fenomen.
Tycka synd om sin bookmaker. En person som man oftast kände och umgicks med. Men likafullt ett förkastligt beteende. Inte så att man önskade att nästa spel skulle bränna. Men man kanske undvek att ringa Klas och ringde Per istället. Eller om man lirat en hos varje gubbe så var man nöjd om bara det ena satt och helst då hos Per som det inte gått lika bra hos som hos Klas på slutet. Slutade naturligtvis med att bägge brände och så var man tillbaka på jorden igen.
På pokern hade jag ett annat problem. När jag hade vunnit ihop tillräckligt för att klara mig några veckor började jag skruva på mig och titta på klockan. Istället för att ösa på och utnyttja dom andras mindre bra dagar blev jag feg och bevakade det jag hade i väntan på att klockan tickat iväg uppsägningstiden. Jo vi körde oftast med 1 timmes uppsägning så att ingen bara skulle kunna resa på sig och gå med alla pengar.
Till mitt försvar kan jag väl säga att allt för ofta var det alla mina pengar som låg framför mig där på bordet. Men det där hänger kvar än idag på nätpokern fast det bara handlar om glasspengar. Jag spelar sämre ju större
högen blir. Nu för tiden får jag väl skylla på lättja och träsmak att jag tappar koncentrationen.
Summa summarum. Man har sina Up'n Down och ser man inte till att få ut maximalt när det flyter på kommer man inte klara sig när det vänder ner igen.