Sharps.se - Sveriges bästa sportsbettingforum med rekar, spelförslag och bettingtips - Visa ett inlägg - ALLT OM TRAV! (här kan man snacka allmänt om allt)

Helge · 2014-05-12, 11:47

Man må tycka vad man vill om Kim Eriksson men hans senaste blogg är läsvärd och stark.

Tankar från hjärtat

2014-05-11

Det var ett tag sedan jag skrev någonting här. En månad drygt. Men i gengäld har jag en del att dela med mig av, till och med lite för mycket för en läsare med dåligt tålamod är jag rädd. Därför tänkte jag dela upp det hela i olika brottstycken.

Idag tänkte jag skriva om det senaste halvåret för mig som travkusk.

Man skulle kunna sammanfatta det med ett ord. Mörker. Det finns givetvis ljusglimtar, men sammantaget är det ett enda stort mörker, i alla fall om man jämför med den vidunderligt underbara sommar jag upplevde på travbanorna ifjol.

Det här är något jag dragit mig för att prata om officiellt. Det är ju inte direkt socialt accepterat, helst ska man ju bara lägga upp bilder på rosor och champagne på Facebook etc, och ingen önskar sig ett uppriktigt svar på frågan ”hur är läget”.
Det är ju även förmodligen så, att ens kunder är precis som gemene man, och drar öronen åt sig om man gör annat än ger sken av att allt bara är lattjo och hallon. Jag hoppas dock, och tror, att de av mina kunder som läser detta är tillräckligt vettiga för att se nyanserat på det hela.

Så, för er som letar efter en fejkad solskenshistoria, kan ni sluta läsa här. För er som kanske önskar er en lektion, varsågod att fortsätta.

I höstas körde jag, något som kändes som frukten av Travgymnasium, år av hästskötarslit och år av desperat jagande i diverse lärlingslopp på obskyra platser, åt Stefan Hultman för första gången. Hur häftigt som helst. Att få köra åt en av sina barndomsidoler. Nästa vecka körde jag stoeliten åt Timo Nurmos. Inte helt osannolikt att tänka sig att det ena gav det andra. Vid den här tidpunkten kände jag mig närmast osårbar, jag fick fart på nära nog allting och körde många hästar alla dagar jag själv önskade.

I det här ögonblicket kändes det som om jag klev upp ett trappsteg. Ett steg närmre himlen, närmre stjärnorna, närmre toppen. Och jag gjorde här ett fatalt misstag.

Jag trodde att jag var etablerad i toppen.

Jag kunde givetvis inte haft mer fel. Nu inser jag, att inte ens affischnamnen vi ser vecka ut och vecka in på V75 sitter säkert. De får jobba stenhårt för att klamra sig fast där uppe, och jag inbillade mig att jag inte behövde göra detta. Jag trodde att jag nu vid det här laget kunde börja välja, börja ”sålla” om ni så vill, bland styrningar. Att jag inte längre behövde åka 30 mil enkel för att köra en eller två ”pengajägare”. Att jag kunde ta en ledig dag här och där istället, och göra annat som också är skoj.
Detta har nog haft stor del i min långa svacka på travbanorna. För tackar man nej till en häst, får man heller inte köra de andra. Så enkelt är det.

En annan del i det hela kan nog tillskrivas min framtoning på tävlingsplatserna. Jag kan dels vara lite för ärlig ibland, tycker jag något så brukar jag tala om det. Detta, inser jag, kan vara svårt att ta för en del. Särskilt som många av mina ”kolleger” är alldeles för skraja för att bli någons ovän för att vara uppriktiga, vilket förstås accentuerar min egen sannfärdighet. Och dels, vilket kanske är ännu värre, kan jag vara väldigt ojämn i humöret på tävlingsplatsen. Ty jag är en tävlingsmänniska. När jag anländer till trav är jag nog oftast glad och jovialisk, dock är jag helt och hållet i ”racing-mode”. Detta betyder att jag är lite extra alert, kanske till och med något mer aggressiv. Det här är egenskaper som jag är helt säker på gynnar mig på travbanan, dock är det såklart lurigare att umgås med mig utanför banan på tävlingsdagar. Och jag kan därför uppfattas som osympatisk.
Något jag givetvis är allt annat än…

Det här är två bitar jag ska försöka jobba hårdare på. Den första är ju enkel: det är bara att åka och köra allt, överallt. Precis som jag gjort hela mitt vuxna liv. Inte tagit pappa i handen och bett honom anmäla några fina hästar jag kan vinna V75 med, så jag blir i ropet igen. Inget dåligt med det i sig, däremot ger det mig en fördel gentemot de mer curlade.
Den andra är värre. Jag är den jag är, dock ska jag göra (och gör) så gott jag kan för att inte vara för bitsk när jag är på trav. Åtminstone om inte vederbörande förtjänar det…

Jag har även funderat på att ta saker ett steg längre. Jag vet att flera av mina kollegor jobbar hårt på att ringa (och sms:a, o s v) sina eller för den delen ”mina” kunder, helt enkelt alla med hästar av intresse, och talar om för dem vart de borde anmäla sina hästar, eller helt simpelt ringer och berömmer tränarna för sitt goda arbete. Trevligt, visst. Rövslickeri, visst. Företagsamt… Visst. Men jag har enhälligt i min lätt schizofrena hjärna kommit underfund med att detta inte är någonting som ligger för mig.

Jag har kommit dit jag är idag för att jag har jobbat hårt och kan köra häst, inte för att jag har fjäskat.

Därför är det med dessa ledord jag även framgent kommer att bedriva mitt lånekuskande:

Rakryggat och Lojalt.

Ha en bra vecka, så syns vi på travbanorna!
P.S. -Hur ska Dumas Sand kunna torska imorgon på Mantorp? 3640meter – 500 meter extra stenkross, tackar!

/http://travspetsen.se/kimeriksson/tankar-fran-hjartat/

2014-05-12, 11:47	#51
Helge Reg.datum: sep 2011 Inlägg: 8 455 Sharp$: 42467	Man må tycka vad man vill om Kim Eriksson men hans senaste blogg är läsvärd och stark. Tankar från hjärtat 2014-05-11 Det var ett tag sedan jag skrev någonting här. En månad drygt. Men i gengäld har jag en del att dela med mig av, till och med lite för mycket för en läsare med dåligt tålamod är jag rädd. Därför tänkte jag dela upp det hela i olika brottstycken. Idag tänkte jag skriva om det senaste halvåret för mig som travkusk. Man skulle kunna sammanfatta det med ett ord. Mörker. Det finns givetvis ljusglimtar, men sammantaget är det ett enda stort mörker, i alla fall om man jämför med den vidunderligt underbara sommar jag upplevde på travbanorna ifjol. Det här är något jag dragit mig för att prata om officiellt. Det är ju inte direkt socialt accepterat, helst ska man ju bara lägga upp bilder på rosor och champagne på Facebook etc, och ingen önskar sig ett uppriktigt svar på frågan ”hur är läget”. Det är ju även förmodligen så, att ens kunder är precis som gemene man, och drar öronen åt sig om man gör annat än ger sken av att allt bara är lattjo och hallon. Jag hoppas dock, och tror, att de av mina kunder som läser detta är tillräckligt vettiga för att se nyanserat på det hela. Så, för er som letar efter en fejkad solskenshistoria, kan ni sluta läsa här. För er som kanske önskar er en lektion, varsågod att fortsätta. I höstas körde jag, något som kändes som frukten av Travgymnasium, år av hästskötarslit och år av desperat jagande i diverse lärlingslopp på obskyra platser, åt Stefan Hultman för första gången. Hur häftigt som helst. Att få köra åt en av sina barndomsidoler. Nästa vecka körde jag stoeliten åt Timo Nurmos. Inte helt osannolikt att tänka sig att det ena gav det andra. Vid den här tidpunkten kände jag mig närmast osårbar, jag fick fart på nära nog allting och körde många hästar alla dagar jag själv önskade. I det här ögonblicket kändes det som om jag klev upp ett trappsteg. Ett steg närmre himlen, närmre stjärnorna, närmre toppen. Och jag gjorde här ett fatalt misstag. Jag trodde att jag var etablerad i toppen. Jag kunde givetvis inte haft mer fel. Nu inser jag, att inte ens affischnamnen vi ser vecka ut och vecka in på V75 sitter säkert. De får jobba stenhårt för att klamra sig fast där uppe, och jag inbillade mig att jag inte behövde göra detta. Jag trodde att jag nu vid det här laget kunde börja välja, börja ”sålla” om ni så vill, bland styrningar. Att jag inte längre behövde åka 30 mil enkel för att köra en eller två ”pengajägare”. Att jag kunde ta en ledig dag här och där istället, och göra annat som också är skoj. Detta har nog haft stor del i min långa svacka på travbanorna. För tackar man nej till en häst, får man heller inte köra de andra. Så enkelt är det. En annan del i det hela kan nog tillskrivas min framtoning på tävlingsplatserna. Jag kan dels vara lite för ärlig ibland, tycker jag något så brukar jag tala om det. Detta, inser jag, kan vara svårt att ta för en del. Särskilt som många av mina ”kolleger” är alldeles för skraja för att bli någons ovän för att vara uppriktiga, vilket förstås accentuerar min egen sannfärdighet. Och dels, vilket kanske är ännu värre, kan jag vara väldigt ojämn i humöret på tävlingsplatsen. Ty jag är en tävlingsmänniska. När jag anländer till trav är jag nog oftast glad och jovialisk, dock är jag helt och hållet i ”racing-mode”. Detta betyder att jag är lite extra alert, kanske till och med något mer aggressiv. Det här är egenskaper som jag är helt säker på gynnar mig på travbanan, dock är det såklart lurigare att umgås med mig utanför banan på tävlingsdagar. Och jag kan därför uppfattas som osympatisk. Något jag givetvis är allt annat än… Det här är två bitar jag ska försöka jobba hårdare på. Den första är ju enkel: det är bara att åka och köra allt, överallt. Precis som jag gjort hela mitt vuxna liv. Inte tagit pappa i handen och bett honom anmäla några fina hästar jag kan vinna V75 med, så jag blir i ropet igen. Inget dåligt med det i sig, däremot ger det mig en fördel gentemot de mer curlade. Den andra är värre. Jag är den jag är, dock ska jag göra (och gör) så gott jag kan för att inte vara för bitsk när jag är på trav. Åtminstone om inte vederbörande förtjänar det… Jag har även funderat på att ta saker ett steg längre. Jag vet att flera av mina kollegor jobbar hårt på att ringa (och sms:a, o s v) sina eller för den delen ”mina” kunder, helt enkelt alla med hästar av intresse, och talar om för dem vart de borde anmäla sina hästar, eller helt simpelt ringer och berömmer tränarna för sitt goda arbete. Trevligt, visst. Rövslickeri, visst. Företagsamt… Visst. Men jag har enhälligt i min lätt schizofrena hjärna kommit underfund med att detta inte är någonting som ligger för mig. Jag har kommit dit jag är idag för att jag har jobbat hårt och kan köra häst, inte för att jag har fjäskat. Därför är det med dessa ledord jag även framgent kommer att bedriva mitt lånekuskande: Rakryggat och Lojalt. Ha en bra vecka, så syns vi på travbanorna! P.S. -Hur ska Dumas Sand kunna torska imorgon på Mantorp? 3640meter – 500 meter extra stenkross, tackar! /http://travspetsen.se/kimeriksson/tankar-fran-hjartat/ Följande användare gav Sharp$ för den här posten: shasha (+5)