Citat:
Ursprungligen postat av anre24
Verkar bli 5000 i veckan på kasinon, max.
Men ingen gräns för att låna pengar?
En spelmissbrukare kan lätt få blancolån på 700 000 kr - 1 milj kr utbetalda med ren uc sedan är ekonomin fördärvad hela livet. Helt sjukt att det inte begränsas istället!
|
Det känns lite knepigt att utforma ett specifikt förbud mot att spelmissbrukare får låna pengar. En exakt definition av begreppet "spelmissbrukare" skall fram och det skall vara praktiskt möjligt att stämpla människor mot deras vilja för att ha underlag för att sedermera förmå kreditgivarna att neka dem lån. Systemen måste reagera snabbt för att ha önskad effekt och detta kräver någon form av centraliserad övervakning av spelmönster/kontoaktivitet.
Utöver att detta antagligen lär stöta på någon form av patrull i EU-domstolen så är jag övertygad om att även om grönt ljus rent juridiskt kunde erhållas så skulle regeringen inse att detta i ännu högre omfattning skulle riskera att driva folk till oliscensierade aktörer.
Jag förespråkar inte regeringens agerande, men du inser nog att ditt förslag inte är speciellt genomtänkt om du funderar lite till. Det borde förövrigt kunna vara möjligt att stämma staten i någon internationell instans för detta övertramp mot den personliga friheten som dessa insättningsgränser utgör. Hur kan det inte betraktas som en mänsklig rättighet att få sätta in mer än 5000kr per vecka hos ett specifikt spelbolag?
Det är sjukt vilket våld som utövas mot en. Staten sätter i praktiken stopp för min tillgång till annat än ett fåtal EU-bolag, varav knappt ett enda möjliggör insatser på mer än några hundra ens på Bundesliga pga limiteringar. När jag kringgår detta och spelar i andras namn agerar banken på grund av statens uppsatta penningtvättsregler, de har förvisso ännu bara hotat om att kontot kan komma att stängas, men uppenbarligen så är denna möjlighet död på sikt. Svenska spel finns ju, men det behöver inte ens nämnas hur begränsande det är att bara kunna spela där.
Mitt hat mot staten har gått så långt att jag redan förra året sa upp mig från ett bra heltidsarbete, delvis på grund av att jag mår direkt dåligt av att kliva upp på morgonen och veta att man betalar skatt åt en stat som gör sitt allra yttersta för att motarbeta ansvarstagande normala människor till förmån för all smuts i samhället. Som ung vit man med vissa kapitaltillgångar så står man verkligen i skottlinjen för allsköns jävulskap som regeringen hittar på. Man förväntas jobba och betala för saker man inte kommer att använda, inte ens pensionssystemet kommer man att få nytta av då det är kört i botten lagom till att det är dags för en själv att ta del av det. Bostadstillägg kommer man ej vara kvalificerad för på grund av tillgångar. Att lyfta a-kassa är verkligen en dröm som ger ett själsligt ro genom vetskapen att det är man själv som vinner en i alla fall tillfällig seger mot systemet. Drömmen vore att under ett helt "yrkesliv" lyckas värva perioder av arbete på 6-12 mån med arbetslöshet, studier och sjukskrivningar för att sedan få in det slutgiltiga slaget i ansiktet mot hela det här ruttna samhällsmaskineriet med en förtidspensionering. Dessa inkomstslag möjliggör ju till skillnad från socialbidrag privata tillgångar, men det är ingen lätt väg att vandra och är kanske inget för mig då det ju i hög utsträckning kommer att definiera och begränsa ens tillvaro. Hur som helst så känner jag ingen som helst skyldighet att "göra rätt för mig" längre, de flesta människorna respekterar inte den grundläggande rätten till liv och egendom ändå. De har inga som helst problem med att genom röstsedeln låta staten lägga beslag på en stor del av frukterna av andra människors arbete.
Det här med Shekarabis korståg mot mina möjligheter att bedriva yrkesspelande var lite droppen, jag har för mycket självrespekt för att efter en sådan oförrätt vika ned mig och acceptera en tillvaro som nettoskattebetalare. Det är numera helt klarlagt att maximeringen av levnadsstandard kontra inbetald skatt är ett av mina huvudsakliga mål i livet. Jag förespråkar inte kriminalitet eller något annat bedrägligt leverne, men en betydande del av min tankeverksamhet kretsar kring funderingar rörande hur jag på bästa sätt skall strukturera mitt liv för att minimera min inbetalda skatt. Att hålla nere levnadskostnaderna och spara för ekonomisk trygghet är en bra grund, vilket ISK än så länge möjliggör.
Sverige har de senaste decennierna förvandlats till något av ett skatteparadis för människor med endast kapitalinkomster. Låginkomsttagare är även de hyfsat gynnade då arbetslöshetsförsäkringen är låg jämfört med andra länder och kostnader för barnomsorg/sjukvård mycket låga. Det är däremot närmast obegripligt att välutbildade och välavlönade människor väljer att vara yrkesverksamma i detta land givet hur staten tackar dem för det. Hur människor är tillfreds med att betala otroliga summor i skatt utan att få speciellt mycket tillbaka är för mig helt obegripligt. Fram till runt milleniumskiftet fanns väl ännu folkhemsmentaliteten, men den är numera ganska utdöd.
Jag betraktar Shekarabis agerande - och allmänhetens acceptans för detta agerande genom frånvaron av protester - som en direkt krigshandling från samhällets sida. Jag blir kraftigt hindrad i mitt utövande av yrkesspelande - en helt laglig aktivitet - och övergreppet är i paritet med att en alkoholproducent skulle tvingas upphöra med sin verksamhet efter att sharialagar införts. Jag befinner mig i ett lågintensivt mentalt krig mot den svenska staten.