Ni som följt med under resans gång vet att jag har någon konstig fördom mot Nederländerna i Eurovision Song Contest på senare år. Denna hängivan ESC-nation med extremt många fans som (jag anser) har befläckats med vanhedrande bidrag de senaste fem-sex åren vilka inte passar bättre än vid skampålen. Det finns ett skimmer av oseriositet över dom holländska bidragen och frågan jag ställt mig ett par år i rad är om dom verkligen är intresserade av att vinna Europa-finalen? Det kostar trots allt en del pengar att sända iväg en delegation Europa runt. Och fråga nummer två är således om dom i år skickar ett bidrag som faktiskt har en chans i Baku eller har de pårökta tv-tittarna återigen vunnit segern genom sina telefoner? Jag återkommer till detta.
Det vore precis som om TV-bolaget i Holland, TROS, tagit allvar på min kritik mot de holländska prestationerna de senaste åren för inför årets nationella uttagning, Nationaal Songfestival, hade det gjorts rejäla förändringar. Bolaget satte sig ner tillsammans med den, i Holland, välkända producenten John de Mol och arbetade fram det mest perfekta format för att plocka fram en vinnarkandidat till Azerbajdzjan.
Sex olika bidrag togs fram från olika genrer och stilar för att bilda en final som tilltalade den stora massan i Holland. Dessa sex akter delades in i tre olika par som fick mötas i dueller för att få fram tre stycken, gissa vad, Superfinalister. Framtagandet av de tre superfinalisterna gjordes via det hederliga femtio-femtiosystemet där en jury och tv-tittarna hade lika mycket att säga till om. Dessutom fanns en internationell jury också på plats men deras röster var bara rekommendationer. Det kan anses en gnutta onödigt att då ha en internationell jury på plats.
Finalen direktsändes naturligtvis i holländsk TV men också på alla ESC-nördars mecka, eurovision.tv. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa det live men jag har tittat nu i efterhand för att få mig en bild av upplägget. Jag kan tycka att Sveriges uttagning med 32 låtar är något i överkant men 6 låtar i en final är å andra sidan i underkant. Man kan kanske hitta en balans däremellan för det där med dueller är något som jag tycker fungerar.
Naturligtvis så var själva urvalsperioden också något ändrad. Under tre månader förra året så ställde TV-bolaget TROS ut en resväska på gården vid sitt huvudkvarter vari man skulle kunna lämna in sina bidrag. Detta offentliggjorde verkligen uttagningsprocessen och precis vem som helst fick komma dit och lämna sitt bidrag – så länge man talade till videokameran som satt installerad bredvid och berättade varför man skulle få deltaga. Detta resulterade i sammanlagt 450 olika bidrag, minsann.
Om man tittar till de tre inledande duellerna så var folket och juryn överens i de två första duellerna. Här kom också lite av vad som ansågs vara den stora skrällen då Raffaëla Platon inte gick vidare (holländsk Idol-vinnare) utan fick se sig besegrad av Joan Franka. I den tredje duellen röstade mer än 62% av folket på Kim de Boer samtidigt som 66% av juryn röstade på Ivan Peroti vilket gjorde att, när resultaten slagits samman, gick den sistnämnde vidare till Superfinalen.
Denna Superfinal som kom att bestå av nämnda Ivan Peroti, Joan Franka och Pearl Jozefsoon. Återigen var folket och juryn inte alls överens men denna gång så var det folkets röst som skulle bli den avgörande faktorn. Juryn höll Ivan Peroti som favorit och gav denne högsta betyg – folket gav samma bidrag minst antal röster. Juryn tyckte minst om Joan Franka – folket röstade henne till Europa-finalen i Baku. Med totalt 37,1% av samtliga röster vann hon med 3,5 procentenheter mot tvåan Pearl Jozefsoon och juryfavoriten Peroti hamnade sist.
Den andra april 1990 föddes denna Joan Franka i hamnstaden Rotterdam. Hon har ingen speciell musikalisk bakgrund utan slog igenomi Holland när hon deltog i “The Voice of Holland” 2010. Efter TV-showen fick hon förfrågan om att spela in en skiva men om det blev verklighet eller ej kan jag inte hitta någon information om. Dock så har hon släppt två stycken singlar som båda lyckats ta sig in på topplistorna i Holland.
Låten som hon framför, “You and me“, har hon skrivit själv tillsammans med Jessica Hoogeboom och är en ganska så lättsmält och trallvänlig poplåt. När jag för första gången hörde låten på YouTube (utan att titta på bidraget – precis som sig bör med mina traditioner) så blev jag positivt överraskade och insåg att Holland faktiskt hade skärpt till sig och skickat iväg något som åtminstone är bättre än de senaste åren.
Jag brukar använda mig av etiketten “fotstampsvarning” ibland när jag skriver om musik och allt som oftast är det ett väldigt gott betyg till en låt. Denna låt har också fotstampsvarning och det är även positivt menat. Låten inleds lite countryaktigt och genomsyras av tydliga, men enkla, instrument (gitarr, banjo, tamburin och trummor). Hennes röst är jag personligen lite tveksam till men är beredd ha förbiseende för det med tanke på att det är en uppryckning sett till det stora hela.
Låtens styrka ligger absolut i refrängen som jag tror kan sätta sig i flertalet skallar runt om i Europa och det andas positivism om låten. Det kan kanske till och med vara som så att man drar lite på mungiporna inombords. Det fungerar faktiskt och det tackar vi Holland för.
Men så tittar man på framträdandet. Och världens längsta suck kommer och man ser hur Holland helt plötsligt flyttat tillbaka 23 pinnhål och det där skimret av seriositet lägger sig över hela upplevelsen igen. Va fan! Vad håller hon på med? Jag kan tänka mig alla människor i Amsterdam som befinner sig i ett ständigt töcken av rus tycker att detta framträdandet var lustigt och att låten bidragit till en hallucination. En hallucination där dom ser en indianflicka stå på scen. Tyvärr är det inte någon hallucination. Ni har kanske inte sett framträdandet än men jag kan säga som så att hon står på scen fullt munderad med indiankläder. Med fjäderskrud och allt. Jag förstår inte alls kopplingen till låten men troligen är det som så för att jag inte är tillräckligt pårökt.
Såvida. SÅVIDA hon inte har förfäder som är indianer så kan jag ärligt säga att jag inte på något sätt överhuvudtaget kan se kopplingen till att hon står där med sin fjäderskrud och sjunger om henne och mig. Den enda kopplingen jag möjligen kan se är att låten doftar lite country men jag får inga direkta indianvibbar av det.
Men är det som så att hon har indianblod i sina ådror så kan jag vara beredd att ge henne cred för det. Då kommer bidraget i ett helt annat ljus. Men så länge det inte är bekräftat avfärdar jag framförandet som rent trams. Hon har ett väldigt europeiskt utseende (ett attraktivt sådant som jag gärna ser utan fågelpäls på huvudet) och jag tror oddsen för att hon är en avlägsen släkting till Sitting Bull är ganska så höga.
Så slutligen poängen. Mellan 1 och 5 är det som gäller vilket ni som bekant vet. Med tanke på ovanstående text så är jag villig att ge Holland sin bästa poäng på länge. Men det säger visserligen inte så mycket. Visar det sig att hon verkligen har indianblod i sig eller ger mig en fullgod anledning till varför hon är berättigad att stå klädd som en indian så är jag fanimej villig att ge Holland en fyra. Det är en väldigt trallvänlig låt och det är kanske en poängs kompensation för att dom åtminstone skickar en vettig låt i år. Men så länge hon bara är den simpla rotterdamskan så är jag bara villig att ge Holland en:
3