I och med det här inlägget så kan man inte heller undvika att prata lite kort om Eurovisions historia. För att göra ett på tok för långt inlägg kort så kan jag säga att hela spektaklet Eurovision Song Contest har sin grund i den italienska Sanremo-festivalen. Inspirerade av denna stora musiktävling i Italien startades ESC upp 1956 och har gått av stapeln ända sedan dessa. Det första året deltog sju nationer och sedan dess har kostymen bara vuxit och vuxit och till tävlingen i år så kommer 43 länder att delta. Dessa 43 plus Luxembourg, Marocko, Jugoslavien, Polen, Tjeckien, Andorra och Monaco är de 50 nationer som någonsin tävlat i Eurovision och de som närmast står och knackar på dörren för att få vara med är Liechtenstein och Kosovo.
Italien återkom ju till tävlingen under stort jubel förra året efter att ha varit frånvarande i 13 år. Återkomsten innebar en överraskande andraplats i finalen och elaka tungor säger att de olika jurygrupperna runt om i Europa medvetet gav Italien höga poäng för att hålla dom kvar i tävlingen. Att det var tack vare jurygrupperna som Italien hamnade tvåa är inget att sticka under stolen med men allt det andra låter jag vara osagt. Italien fick överlägset flest röster av juryn (251 poäng totalt mot tvåan Azerbajdzjans 182) men det röstande folket hade Italien först på en elfteplats.
Men trots den mångåriga frånvaron så har Sanremofestivalen varit precis lika aktiv som den varit sedan starten 1951. Och den är än idag på sätt och vis uttagningstävlingen för Italien till Eurovision Song Contest. Bara med den markanta skillnaden att vinnaren i Sanremo inte behöver vara det bidrag som Italien skickar ut i Europa. Det är någon av artisterna som tävlar i Sanremo som får åka ut till Europa men det är en jury som avgör vilken som passar bäst att representera Italien. Det är till och med som så att det inte är säkert att låten som artisten framför i Sanremofestivalen är den som skickas iväg utan där har artisten lite chans att förhandla.
I Sanremofestivalen 2012 var det artisten Emma Marrone som tog hem segern med sin "Non é l'inferno" men det var inte hon som valdes ut att skickas till Baku. Istället gick den biljetten till Nina Zilli och hennes "Per sempre" som i den nationella tävlingen hamnade först på sjundeplats. I och med de nya reglerna inför nästa år i Eurovision (en jury eller folket måste ha två alternativ att välja på) vet jag faktiskt inte om reglerna kommer att ändras i Italien. Kanske blir det som så att vinnaren av Sanremofestivalen är det bidrag som Italien skickar till finalen av Eurovision Song Contest. Å andra sidan tror jag makten i detta fall ligger hos Italien eftersom EBU har försökt övertala Italien att komma tillbaka till Eurovision i 13 år. Men det återstår att se.
Nina Zilli är ett artistnamn och sångerskan heter egentligen Maria Chiara Franschetta och är en 32-årig kvinna från Piacenza. Trots sin ålder var det först för två år sedan som hon slog igenom rent musikaliskt i Italien. Hen blev uttagen att ställa upp i den del av Sanremofestivalen 2010 som heter "Nuova Generazione" och är chansen för oetablerade artister att visa upp sig för en dryg fjärdedel av den italienska befolkningen. Sanremos genomslagskraft är gigantiskt i Italien och i och med hennes placering bland de fyra främsta i tävlingen blev hon rikskänd i hela Italien.
Men bara för att hon slog igenom sent betyder det inte att hon inte haft någon musikalisk bakgrund. Tvärtom. Nina Zilli flyttade i unga år till Irland och började där uppträda live. Hon studerade opera vid konservatoriet och bildade ett band. Hon valde att flytta över Atlanten till Chicago och New York och blev där intresserad av "black music".
Hon återvände snart till Italien och blev känd i TV-rutan genom bland annat sitt jobb som VJ på MTVItalia. Parallellt med TV-uppdragen arbetade hon med sitt första album men efter olika problem och dispyter med sitt skivbolag blev det aldrig något skivsläpp. Hon valde då istället att utbilda sig civilt vid universitetet i Milano och lade, för en tid, musikkarriären åt sidan.
2009 kom hon dock tillbaka och släppte en EP. Det var i denna veva hon också valde sitt artistnamn som är en kombination av hennes mammas efternamn (Zilli) och artisten Nina Simone. Tacka vare skivsläppet fick Nina Zilli möjligheten att delta på soundtracket till filmen "Loose cannons" och till spelet Pro Evolution Soccer 2011. Och sedan rullade det på och hon blev uttagen till Sanremo där hon fick sitt stora genombrott 2010 och till år 2012 fick hon tävla i den "riktiga" kategorin där hon alltså slutade på en sjundeplats.
Lite precis som förra året så skickar Italien ett bidrag som är väldigt bra rent musikaliskt. Men i mina ögon kan det vara för "svår" musik för övriga Europa. Det är inte alls lättuggat som många andra låtar som kommer stå på scen i Baku i slutet av maj. Jag ska inflika att jag fullkomligt älskar allt som har med Italien att göra och italiensk musik är bland den bästa som finns. Italienarna har en förmåga att blanda in det emotionella i sina låtar och språket är som gjort för att framföras genom musik. Så jag ska försöka att se detta med neutrala ögon (och öron).
Hennes låt "Per sempre" är en big-bandlåt som är pompös och stilig. Det känns lite som att den hör hemma på ett cocktailparty några årtionden tillbaka. Men samtidigt så känns den modern och väldigt snygg. Men jag återkommer hela tiden i mitt huvud till det faktum att jag tror att låten är för avancerad. Och i Eurovisionsammanhang nuförtiden är det inte alltid en fördel. Troligen kommer den att gå hem till den musikkunniga juryn men jag tror inte att det europeiska folket förstår låten och kommer inte att lägga sina röster här.
Jag själv är något besviken. Efter att ha befunnit mig i Italien under ett par månader i slutet av förra månaden vet jag att det finns så mycket bra och ny musik i det landet. Jag hade själv hoppats på att få höra mina favoriter Modá men det ville sig inte alls. Naturligtvis går jag igång på språket och jag tycker att hon levererar låten bra. Man kan känna hennes passion för "black music" och att hon är en skicklig sångerska råder det inga tvivel om. Men ändå är jag inte nöjd. Jag är en sucker för ballader och lugn musik men detta får mig inte att vibrera alls.
Innan jag avslöjar mitt betyg till henne ska jag bara bli nostalgisk en sista gång. Valet att YouTube-klipp är noga utvalt. Dels får vi höra lite av det fantastiska språket i början men också det faktum att vi får lite ESC-nostalgi när konduktören till orkestern presenteras. Precis som Eurovision hade fram till slutet av 1990-talet. Sanremo använder sig nämligen av en levande orkester och det är så mycket mer charm i det än förinspelad musik á la ESC 2012.
Tillbaka till poängen. Tyvärr kan jag inte klassa Italien speciellt högt i år. I Sanremotävlingen fanns så många bättre låtar än Nina Zilli och jag blev lite besviken när jag fick höra att hon valts ut att representera Italien. Jag hade förhoppningar om att hon kanske skulle kunna välja en annan låt till Europafinalen men icke. Så tyvärr Italien. Återkom 2013 med något bättre för i år blir det bara:
2