Redan när jag skrev mitt första inlägg i den här serien om de bidrag som kommer att skickas iväg till Azerbajdzjan (Schweiz var minsann först ut för mer än två månader sedan) så var jag helt säker på att Eurovision Song Contest 2013 skulle återvända till Serbien och Belgrad. Nu, en si sådär 30 bidrag senare, är jag inte lika säker. Det finns en del faktorer som talar mot en seger för serberna i Baku om två och en halv månad.
I samband med att TV-bolaget RTS bekräftade sitt deltagande i ESC 2012 blev det också offentliggjort att Serbien i år inte skulle hålla någon nationell uttagning utan internt hade man valt Zeljko Joksimovic att representera landet. Man avsade sig allt ansvaret genom att ge honom helt fria händer och själv välja ut en låt som skulle vara konkurrenskraftig på scen i Baku. Nu chansade inte RTS helvilt här utan gav denna förmånen till en av de största stjärnorna nere på Balkan. Och i Eurovision-sammanhang en man som verkligen har fingertoppskänslan att veta vad som går hem i Europa.
Zeljko Joksimovic. Klingar namnet bekant? Ja, följer du med i Eurovision så ska det inte göra något annat. Denna 39-åring från Belgrad har nämligen varit med vid tre olika tillfällen i Eurovision Song Contest och har skördat framgångar som få. Dels deltog han själv när Serbien & Montenegro var med och tävlade i ESC för första gången 2004. Med en, i mina ögon och öron, av de absolut bästa ESC-låtarna genom tiderna, "Lane moje", var han 18 poäng från att slå Ruslanas "Wild dances" från Ukraina och fick nöja sig med en hedrande andraplats.
Två år senare, 2006, skrev han låten "Lejla" för Hari Mata Hari som då tävlade för Bosnien-Hercegovina i Eurovision. Resultatet blev en otroligt hedrande tredjeplats - vilket fortfarande är landets bästa placering i ESC-historien. Och så har vi "Molitva" som han visserligen inte hade något med att göra rent produktionmässigt men eftersom den vann tävlingen i Helsingfors 2007 skulle tävlingen gå av stapeln i Belgrad. Och inte var Zeljko frånvarande vid detta nationella triumfögonblick. Han var programledare för hela showen tillsammans med Jovana Jankovic och dessutom upphovsman till Serbiens bidrag "Oro" som framfördes av Jelena Tomasevic (slutade på sjätteplats).
Men Zeljko är så mycket mer än Eurovision. Precis som många andra va artisterna nere på Balkan så attraherar han stora skaror fans i alla länder som en gång i tiden tillhörde Jugoslavien - men också i Bulgarien, Grekland, Österrike och Tyskland. Han är absolut en av de största manliga artisterna och kan jämställas med Dino Merlin, Hari Mata Hari och den numera avlidne Tose Proeski, bland många andra.
Naturligtvis är det ingen duvunge som vi pratar om utan snarare en fullfjädrar musiker. Redan som tolvåring vann han en stor internationell musiktävling i Paris och han studerade musik vid universitetet i Belgrad. Som 25-åring lanserade han sin musikaliska karriär på riktigt och bara två år senare, 1999, släppte han sitt första album. Albumet var en blandning mellan pop och folkmusik och en utav singlarna, "Telo vreteno", gick in på förstaplatsen på den serbiska hitlistan. Sedan har det bara rullat på med fler album och massor av topplaceringar på olika listor i Serbien och runt om i grannländerna.
Som om hans förträffliga sång inte skulle vara nog så är han även instrumentalt begåvad. Det sägs att han kan spela hela elva olika instrument, däribland dragspel, trummor, piano och gitarr. Dessutom pratar han serbiska, grekiska, ryska, engelska, polska och franska - flytande!
Och nu är han alltså tillbaka! Med den stjärnstatus han har i alla länder nere på Balkan är det kanske föga förvånande att jag tidigt utpekade honom som en vinnare? Hans folkmusiksdoftande, dramatiska och oerhört melodiska låtar har varit hans signum och det har förtrollat en hel ESC-värld. Låtarna som han framfört eller skrivits har alltid sjungits på respektive lands språk, vilket i mina öron är en oerhörd styrka.
Så gissa om det var med stora förväntningar jag räknade ner till den tionde mars tjugohundratolv för att få höra vad han komponerat ihop. Vilken magi skulle han kunna förmedla på scenen den här gången? Hur hänförd skulle jag bli?
"Nije ljubav stvar" kom in i mitt liv för drygt en timme sedan. "Kärlek är inte en sak" känns som något som Björn Ranelid skulle kunna ha dikterat ihop men där upphör också alla olikheter. En timme sedan. Och jag sitter fortfarande och tycker och tänker om låten. Den inleds alldeles för o-Balkanskt utan skulle snarare kunna vara en folkmusiksballad som är hämtad från Irland eller "Sagan om Ringen". Ganska så omgående kommer han in med sin sång och då försvinner allt västligt och jag befinner mig själv i Mostar, Belgrad, Ohrid, Split eller någon annan av de fantastiska städerna på Balkan som jag en gång besökt. Den känns mest som Mostar.
Sen. Efter cirka 1 minut och 45 sekunder. Då är jag fast. Då kommer "Lane moje" fram och jag känner igen Zeljko Joksimovic. Från den sekunden är jag helt såld och älskar honom fullkomligt. Tomas di Leva har tydligen flytt ner till Serbien efter debaclet i Melodifestivalen och valt att spela flöjt i Zeljkos bidrag. Men det är just di Levas flöjt som höjer låten till långt över skyarna.
Men dom första 105 sekunderna av låten då? Jag tror nog att jag har alldeles för höga krav på herr Joksimovic. Det är ju så förbannat bra i början också. Men jag hade väntat mig mer av just Zeljko. Kanske har jag lite FÖR höga krav på honom. Det han glatt tre minuter av mitt liv med är ju mer än tillräckligt. Det är riktigt jävla bra - för att vara helt korrekt.
Jag tvivlar absolut inte på mitt betyg till honom. Det är hugget i sten. Det jag oroar mig för är att segern inte är lika säkert i hans hand som jag trott hela tiden. Det hände ju något annat i Europa ikväll som absolut kan hota honom. Och då pratar jag varken om det som hände i Rumänien eller i Portugal. Utan om något annat som jag lär återkomma till. Men poängen till Serbien blir, naturligtvis, så mycket som det är möjligt:
5