Att lyckas med bedriften att försvara en seger i Eurovision Song Contest är väldigt ovanligt och få förunnat. Först ut att göra det var Spanien som tog hem segern på hemmaplan 1969. Dock var det just detta året som det blev ramaskri bland många övriga deltagande nationer eftersom Spanien delade förstaplatsen med Storbritannien, Nederländerna och Frankrike (finalen 1970 gick sedan i Amsterdam). 1973 tog Luxemburg hem tävlingen på hemmaplan och Israel gjorde samma sak 1979. Därefter kom Irland som senaste nation att försvara en seger och önationen lyckades ju med bedriften att ta hem segern 1992, 1993 OCH 1994 (och dessutom sedan 1996 igen). Detta historiska nedslag har ju naturligtvis ett syfte och frågeställningen är såklart om årets värdnation, Azerbajdzjan, kan sälla sig till skaran av nationer som tar hem tävlingen två år i rad?
Azerbajdzjan debuterade i ESC-sammanhang 2008 och har på fyra försök en åttondeplats som sämst. Man har under åren satsat enorma pengar på att vinna prestigen att ta hem tävlingen och som bekant så lyckades ju Eldar & Nigar i Düsseldorf förra året med sin låt “Running scared“.
Uttagningen i Azerbajdzjan, Milli secim turu, var ett riktigt mastodontprojekt som tog sin början redan den 28 november förra året i azerisk TV. TV-bolaget ITV arrangerade först 8 veckor med förkval där 9 artister fick tävla varje vecka. Det var inte något lugnt tempo med en tävlingsdag á la Melodifestivalen utan i Azerbajdzjan fick artisterna framträda fem gånger under en vecka. Varje vecka avgjordes på samma sätt: på måndagen fick artisten framföra en utländsk sång, på tisdagen en azerisk sång, på onsdagen en före detta Eurovision-låt, på torsdagen en låt som hade fokus på framträdet och på fredagen en låt som artisten själv fick välja. När artisterna hade framfört sina fem bidrag fick folket och en jury, med lika mycket makt, välja en kandidat (av de åtta) som skulle gå vidare till semfinalen. Av de 72 tävlande var samtliga från Azerbajdzjan förutom två kvinnliga artister som kom från USA respektive Ryssland.
Semifinalen, som gick till på samma sätt som kvalomgångarna, innehöll alltså de åtta vinnarna som skulle gallras ner till fem finalister. Finalen, däremot, utspelade sig på en enda kväll – den 12 februari och där var det Sabina Babayeva som gick segrande ur kampen och får alltså stanna kvar i landets huvudstad för att representera de azeriska färgerna i finalen den 26 maj.
Sabina Babayeva har haft en musikkarriär som spänner över mer än ett årtionde. Hon är född 1979 och kommer från huvudstaden Baku. Hon fick sin musikaliska utbildning vid Asaf Zeynalli musikskola och är en relativt etablerad artist hemma i Azerbajdzjan. I prisskåpet hemma i Baku finns många pokaler och medaljer från prominenta tävlingar i forna Sovjetunionen, bland annat från Moskva och Riga. Dessa priser har hon fått både som solist men också som en del av gruppen Aypara som hon var medlem i under 7 år.
Hennes fokus ligger på soul, jazz och pop och tack vare sin bredd har hon varit med i den azeriska uttagningen till ESC varje år sedan 2008 men det var alltså först i år som hon lyckades ta hem segern.
“When the music dies“, som hennes bidrag till finalen heter, offentliggjordes först i lördags och den är skriven av ingen mindre än Stefan Örn, Anders Bagge, Johan Kronlund och Sandra Bjurman och det är tredje året i rad som någon av ovanstående upphovsmän är med på det vinnande bidraget från Azerbajdzjan. Det är dessutom fjärde året i rad som det är svenska upphovsmän till bidraget.
Även Azerbajdzjans bidrag till ESC i år är en ballad och jag tror aldrig det varit så många ballader i en och samma tävling som det är i år. Åtminstone var det väldigt länge sedan som dryga hälften av alla låtarna tillhör det lugnare tempot. Låten sjungs på engelska men kommer också att spelas in på azeriska för hemmamarknaden.
Med det svenska producentteamet i ryggen är det kanske inte så konstigt att låten är modern och, tyvärr, väldigt “amerikansk”. Det positiva är att det finns tydliga spår av traditionella instrument i låten. Kamancha, balaban, davul och ghawal är några av de traditionella instrument som bygger upp låten och ger en liten känsla av det orientala som Azerbajdzjan annars står för. Men tyvärr är det inte tillräckligt då hela arrangemanget känns för västinfluerat.
Det är ganska synd för det är en stark powerballad och ni som följt mig vet att jag brukar falla för det. Sabina har en väldigt stark röst på studioinspelningen men tyvärr brukar det visa sig vid finalen för Azerbajdzjan att det inte alltid stämmer. Jag hoppas att hon klarar att leverera låten live för den kräver en del röstteknik.
Tillbaka till inledningsfrågna. Kan Azerbajdzjan sälla sig till den lilla skara av nationer som försvarar sitt guld i musik-EM? Nja. Eller rättare sagt – nej. Detta är absolut ingen vinnarkandidat och den riskerar dessutom att försvinna i den stora mängden av ballader. Dessutom är Azerbajdzjan, som arrangör av tävlingen, direktkvalificerade till finalen och det brukar visa sig vara en nackdel. Jag sticker även ut hakan och säger att Azerbajdzjan kommer att få sin sämsta placering någonsin tack vare denna låt. Det är tveksamt om den kommer topp-10 när poängen i finalen väl är summerade.
Denna låt skulle kunna ha så mycket mer potential. Jag hade gärna sett att den sjungits på azeriska och att den inte bara hade känts lite traditionell – den skulle kunna vara helt orientalisk. Men Azerbajdzjan gör allt för att vara moderna och så också inom musiken vilket gör att den tappar i sin potential. Poängbedömningen till låten är ganska så enkel. Det dök upp en siffra i mitt huvud när jag hörde den första gången. Den är inte bra men den är inte heller dålig och kommer att placera sig någonstans i mittenträsket så det enda rätta betyget till låten är:
3