Nummer 42 av 42! Kära vänner, vandringen (ökenvarianten för en del) är härmed över och jag har den stora äran att kunna presentera det absolut sista bidraget i årets upplaga av Eurovision Song Contest! (En sanning med modifikation då två länder ändrat sina låtar) I och med att Storbritannien nu valt sitt bidrag så innebär det slutet för denna lilla musikaliska vandring som vi gjort tillsammans under mer än två månader nu. Och som om det inte vore nog - det blev idag klart att Storbritannien går ut först av alla startande i finalen och det är ingen mindre än Engelbert Humperdinck som får den stora äran på lördagen den 26 maj i Baku, Azerbajdzjan.
I Storbritannien är det BBC som helt väljer bidraget internt och efter att i fjol ha satsat på att skicka etablerade pojkbandet Blue till Düsseldorf (slutlig elfteplats) så fortsatte man på det spåret i år. En etablerad artist skulle plockas fram och tidigt pratades det om att Spice Girls var aktuella. Någon som inte var aktuell var Victoria Beckhamn som sa nej och satte därmed käppar i hjulet för braksuccén det skulle varit om Kryddflickorna ställt upp. Atomic Kitten var annars den stora snackisen och många trodde att det skulle bli tjejtrion - men icke. BBC briserade med en bomb när dom offentliggjorde att Storbritannien i år skulle representeras av Engelber Humperdinck.
Och det var många, väldigt många, som höjde på ögonbrynen vid offentliggörandet och trodde att BBC tappat förståndet. En 75 år gammal gubbe som hade sina största dagar för snart ett halvsekel sedan - dom vill inte vinna Eurovision väl? Jag ska inte hymla om att jag själv inte trodde att Engelbert var rätt person för Eurovision. Återigen suckade jag och insåg att Storbritannien skämmer ut sig inför hela Europa. Men vad jag skulle bli förvånad och positivt överraskad!
Engelbert Humperdinck alltså. Bara namnet är värt fem poäng direkt! För den stora skaran av människor av idag (och som tittar på Eurovision) så är herr Humperdinck ett helt okänt kort. Men fråga din mormor eller farmor och du ska få se ögonen tåras på henne och hon längtar tillbaka till forna romantiserande idoldyrkningar. Nämn honom bara inte för din morfar eller farfar.
Dessvärre är Engelbert Humperdinck bara ett artistnamn. Herren heter egentligen Arnold George Dorsey och föddes 1936 i Madras i Indien. På denna tid var ju Indien en del av det brittiska riket och därför kan man inte direkt kategorisera honom som indier. Hans karriär tog sin fart 1956 och jag ska inte gå in på den i detalj för då blir detta inlägg på tok för långt för er som fortfarande surfar på ett 28.8kb-modem.
Man kan bara konstatera att han är en gammal gigant! Hans låt "Release me" är hans överlägset största framgång och också den låt som dom flesta förknippar honom med. Men oj, denna herre har levererat hit! Sedan 1967 har han spelat in 37 låtar som alla har toppat listorna i England eller USA och naturligtvis har den största framgången varit på hemmaplan där han har haft tre stycken listettor. För att förstå hans storhet kan jag sifferdroppa bland annat över 150 miljoner sålda album världen över, 63 guldskivor och 24 platinavarianter och en av få artister som är med på både Hollywoods OCH Las Vegas Walk of Fame.
Trots sin eminenta ålder, 75 år, ligger han absolut inte på latsidan och njuter av alla miljoner på kontot. Tvärtom! Han åker världen runt och spelar för sin stora skara av fans och håller dessutom på att i skrivande stund spela in en ny skiva att förgylla alla ålderdomshem med. Vi kan nog lära oss att prata i termer av "gigant" när vi i fortsättningen inser att Engelbert Humperdinck alltså ska stå på scenen i Baku i slutet av maj.
"Love will set you free" heter bidraget från Union Jack i år och det var en ganska så stor hysteri kring släppet av låten. I måndags tickade en klocka ner på BBCs hemsida inför släppet av låten och spekulationerna var många. Många ville se Humperdinck överraska hela världen med något genremässigt annorlunda. Men många litade på hans kompetens och de lär heller inte ha blivit besvikna.
Låten, en väldigt enkel och avskalad sång ackompanjerad av en gitarr och ett par stråkar, känns som att den skulle kunna vara gjord närsomhelst de senaste fem årtiondena. Den är tidlös och samtidigt så väldigt fräsch. Han har en trygg och stabil röst och levererar detta så bra. Alla mina fördomar om en skruttig gubbe sopades bort direkt när jag hörde låten för första gången. En mycket trevlig och harmonisk låt som jag tror jag gå hem bra runt om i Europa.
Storbritannien har en tendens att blanda och ge i ESC och har varvat rena bottenplaceringar med medaljplatser. Senaste vinsten kom 1997 så nog är landet suget på att få arrangera ESC på hemmaplan snart igen. Landet är ju automatiskt kvalificerat till final som en del av "the Big 5" och i detta fall kan det vara en nackdel. Kanske kan man behöva höra låten två gånger för att få den riktigt att fastna men oavsett så tror jag absolut att den har potential till att bli topp-5. Årets startfält innehåller ju drivvis med ballader och denna kan ju klassas som åtminstone lågtempo. Men den är annorlunda än de andra - den är väldigt enkel och lätt att ta till sig.
Dags för årets sista poäng nu. 1-5 är det som gäller och här tvekar jag mellan två poäng. Jag kan tycka att det är briljant att den är så enkel - samtidigt är det en nackdel. Jag vill ha något mer. Detta ger mig inte tillräckligt. Jag ska inte ens gå in på hans kompetens som sångare - det talar 150 miljoner sålda skivor tillräckligt för. Vi gör som så att eftersom det är sista låten och jag tycker det är en uppryckning från Storbritannien (över 2000-talet sett) så är jag en schysst grabb idag. Storbritannien:
4