[Stankarn]

Hörde en intervju med Per Lennartsson, häromsistens, där han rakt in i tv-kameran helt oblygt koketterar med att han inte tar några initiativ i loppen. För han "är inte den typen av kusk". Varför ställer inte reportern/intervjuaren frågan "-Men varför kör du då travhästar om du bara är passagerare?"

Förr om åren gjorde det mig skogstokig. Men nu har jag accepterat det. Jag har gett upp för länge sen. Det är liksom bara att acceptera att kuskar är som de är och att ankdammen är otroligt liten. Att det finns icke-publika konstellationer som alltid släpper till varandra. Och tvärtom, de man inte ens släpper ner i dödens, trots att det är mer än ett varv kvar.

Det som eventuellt stör mig lite, idag, det är när de någon gång bryter mönstret. När Claes Sjöström, Tomas Pettersson eller nån annan i det här gänget nån gång var hundrade uppsittning plötsligt får för sig att ladda från start - och köra för det. Fast å andra sidan, om man kan ana sig till de gångerna så har man ju större chans på rejäl deg.

Som Wäjersten igår. "Alla" hade fått uppfattningen om att det var ett passivt upplägg som gällde. Om han i förväg hade sagt att han skulle göra allt för att komma till spets från ett perfekt spår bakom bilen så hade han stått i halva oddset.

EDIT: I ärlighetens namn får man väl tillstå att det finns kuskar som genomgått metamorfoser också. Stefan Persson. I viss mån även Carl-Johan Jepson.