ESC 2012: Island
 

Publicerad 12-02-12


Samtidigt som Melodi Grand Prix 2012 avgjordes i Spectrum Arena i Oslo igår så pågick Islands nationella uttagning till Eurovision Song Contest. Jag zappade lite mellan NRKs och RÚVs internetsändningar och jag ska väl vara ärlig och säga att det var som att zappa mellan två olika världar. Samtidigt som norsk TV bjöd på en sjuhelsikes show så kändes den isländska sändningen av Sönvakeppni så otroligt daterad och gammal. Visst har den isländska ekonomin körts i botten och det statliga TV-bolaget RÚV hade säkerligen en begränsad ekonomi men det som kablades ut från vår nordiska grannö var mest pinsamt och av låg kvalitet.

Reglerna för Söngvakeppni gynnar den inhemska musiken på Island då man måste vara isländsk medborgare eller bosatt på Island för att få delta i tävlandet. Samtidigt så måste minst en av upphovsmännen vara islänning och bidraget måste sjungas helt och hållet på det inhemska språket. Därför är det kanske orättvist att skriva om årets vinnare redan nu då den med allra största sannolikhet kommer att göras om till engelska lagom till tävlingarna i Baku. Men jag får då en anledning till att återkomma till det isländska bidraget längre fram!

Söngvakeppni Sjónvarpsins 2012 (man måste ju bara älska det isländska språket!) var upplagt som i så många andra nationella finaler nuförtiden med delfinaler innan den stora slutfinalen. 150 bidrag skickades in till tävlingen i år och 15 valdes ut till tre olika semifinaler men 5 bidrag i varje. Delfinalerna avgjordes under tre lördagar i januari och det isländska folket fick välja ut två bidrag per delfinal som skulle ta sig till avgörandet i lördags. Dessutom fick en jury välja ett framträdande från de 9 bidrag som inte klarade av folkets dom.

Således var det alltså sju bidrag som var med och tävlade i Reykjavik i lördags kväll och även på Island hade Sverige ett finger med i spelet. Marcus Frenell, Fredrik Randquist och Anna Andersson var upphovsmän (tillsammans med två islänningar) till ett utav bidragen som inte fick någon framskjuten placering.

Alla nio bidragen framfördes under kvällen och folket fick lägga sina röster på sin favorit. Två bidrag skulle gå vidare och ställas mot varandra i det slutliga skedet och det stod mellan en duo med ESC-erfarenheter och ett pojkband med väldigt färgglada skor – Gréta Salóme & Jónsi mot Blár Ópal. Och här kunde producenterna gjort så mycket mer. Dramatiken överblev helt och hållet och det enda “ovanliga” var att människorna i teatern (jag vet inte exakt vad det var för byggnad men det kändes som en teater) bankade med händerna i bord och stolar innan programledarna proklamerade att det bidrag som ska representera Island i Baku i slutet av maj var:

Gréta Salóme & Jónsi! Därmed återkommer Jónsi till ESC-scenen efter att ha representerat sitt land så sent som 2004. Gréta Salóme är också ansvarig för text och musik till bidraget “Mundu eftir mér” vilket betyder något i stil med “kom ihåg mig” eller “minns mig”.

Den här Jónsi kommer från den nordisländska staden Akureyri och har sjungit så länge han kan minnas. Jónsi, eller, Jón Jósep Snaebjörnsson som han egentligen heter, föddes 1977 och flyttade som tjugoåring till huvudstaden i hopp om att satsa på en musikalisk karriär. En vän till honom hade ett eget band och detta band sökte en sångare och valet kom att falla på Jónsi. Efter ett par trevande år fick gruppen, Í Svörtum Fötum, i början av det nya årtusendet ett större genomslag och blev framförallt kända för sina liveakter. 4 album senare är gruppen en av Islands populäraste och det är mycket tack vare Jónsis starka röst. Jónsi har även gjort musikaler och hans roll som Danny i Grease har gjort den till landets största musikal någonsin.

Gréta Salóme Stéfansdóttir är nästan tio år yngre än Jónsi (född 1986) och kanske inte lika känd som sin kollega. Hon är violinist på Islands Symfoniorkester och det är där som hon kommer att synas mest under årets tävling. Hon har sin fiol med på scen och bygger upp den dramatik som jag kommer att återkomma till lite senare. Som jag skrev tidigare i detta inlägg så är det alltså Gréta Salóme som har skrivit både text och musik till vinnarlåten och på så sätt understrukit hennes framgångar med musikskapandet.

Vad finns det att säga om låten då? “Mundu eftir mér” är en dramatisk duett mellan två bra röster. Det känns lite som att den skulle kunna komma från en musikal där de två huvudrollsinnehavarna slits till och från varandra hela tiden. Och så slänger kvinnan upp sin fiol för att få till lite mer drama.

Framträdandet i sig är väl ganska tråkigt eftersom dom i stort sett står still genom hela uppträdandet. I vissa sekvenser fokuserar de på varandra med lite mer äkthet än vad Chanelle och N’Evergreen hade för Danmark för något år sedan. Det känns något mer passionerat och det är ju i sig ett plus. Men jag saknar den där krämen i slutet. Man väntar på att den ska stiga till en eldig kamp men tyvärr så uteblir det

Eftersom min isländska är något begränsad så får jag inte helt grepp om vad låten handlar om mer än att det är ett hederligt kärleksdrama. Men om några veckor så bör den engelska versionen vara ute på YouTube och då får jag som sagt anledning till att återkomma. Men låten ska ändå ha ett poäng och även om det blir med en liten brasklapp så är det ett ganska så enkelt betyg att dela ut: 3

ESC 2012: Ungern
 

Publicerad 12-02-13


I lördags hade tre nationer sina nationella finaler. Norge och Island är redan avklarade här på bloggen (klicka på ESC 2012 i menyn överst på sidan för att hitta rätt) och kvar är nu Ungern. Många av de nationella finalerna brukar ha lite kreativa eller muntra namn men i Ungern heter uttagningstävlingen kort och gott “A dal” – vilket betyder “Sången”. Landets bästa placering är fjärdeplatsen från debuten 1994 och frågan är om man kan slå det rekordet i år?

Konceptet är numera väl inarbetat i de flesta europeiska uttagningarna och Ungern var inget undantag. Från två semifinaler skulle 8 finalister tas ut. I de två semifinalerna deltog 10 bidrag var och således var det fyra låtar som kvalificerade sig till finalen från varje halva. I Ungern är reglerna mer flexibla och internationella än exempelvis på Island – både ungerska och internationella upphovsmän välkomnas. I semifinalerna var det en expertjury som valde tre av bidragen och det ungerska folket fick välja ut ett bidrag (i juryn satt för övrigt fjolårets ungerska representant, Kati Wolf) och i båda semifinalerna var det juryns OCH det ungerska folkets fyra favoriter som gick vidare.

I finalen sjöngs alla åtta bidrag på engelska (trots att delar av dom gått vidare från semifinalen sjungna på ungerska) och till min förvåning kan jag inte hitta någon svensk inverkan. Troligen är jag dåligt uppdaterad och får återkomma med det men så länge får ni nöja er med att det finns en uttagning som vi inte haft med att göra. Dessvärre hade jag ingen möjlighet att se den ungerska finalen på internet eftersom jag var fullt upptagen med Norge och Island så jag har bara lite knapphändig information och det ska tilläggas att mina kunskaper i det ungerska språket är knackiga.

I semifinalerna var det två bidrag som fick 39 av 40 möjliga poäng från expertjuryn – “Back in place” med Gyurcsík Tibor och “Sound of our hearts” med Compact Disco. När avgörandet väl kom i finalen så klarade inte Tibor av att bli en av de fyra sista utan gick helt enkelt inte hem bland det ungerska folket som nu hade mer att säga till om.

Compact Disco däremot gick vidare till Final 4 och ja, ni har redan räknat ut det, tog hem hela tjottaballongen med sin “Sound of our hearts”. Ungern har ju en tendens att skicka bidrag i lite annorlunda genrer och då är frågan om det fungerar med disco i år? Det är mycket möjligt att det gör faktiskt. Men i så fall vinner inte Ungern eftersom bidraget, trots artisternas namn, inte alls har ett uns av disco i sig.

Compact Disco är ett relativt nystartat (2008) band som tillskrivs genren pop, och då främst elektropop. När man läser in sig lite på banduppsättningen så är det många turer fram och tillbaka och de ungerska namnen är inte så vidare lätta att skriva, och än mer omöjliga att uttala, så jag nöjer mig med att konstatera att bandet idag består av sångaren Csaba Walkó, basisten Attila Sándor, keybordisten Gábol Pál och allt-i-allon Behnam Lotfi.

I hemlandet har gruppen släppt två album där låten “I’m in love” varit deras stora hit och som spelats på dansgolven runt om i Europa av kända DJ’s som Tiësto och Alex Gaudino. Compact Disco deltog också på en samlingsskiva som hyllade 200-årsjubiléet för nationalklenoden Frans Liszts födelsedag.

“Sound of our hearts” är väl en låt som kommer få epiteten att vara i “fel forum”. Att orden “det här är bra men passar inte in” kommer att yttras av många läppar runt om i Europa och jag kan kanske vara beredd att hålla med även om ESC är öppet för all sorts musik.

Och när jag nu ska skriva ett par rader om den så är det svårt att liksom komma på något att berätta för er. Elektroniskt och modernt kan jag åtminstone inleda med. Jag tycker också att gruppen kanske ska försöka hitta en starkare och mer stabil frontsångare då han inte imponerar på mig direkt.

Under de cirka tre minuter som låten varar så händer det inte speciellt mycket. Glöm allt vad brygga, tonartshöjning och fotstamp heter. Låten tilltalar troligen samma publik som tycker Schweiz bidrag är bra och eftersom båda nationerna tävlar i den första semifinalen är det till fördel för Schweiz då detta är någon klass sämre än Sinplus.

Som ni märker så ordbajsar jag en del men det är för att jag verkligen inte vet vad jag ska skriva om låten – och det är ju inte direkt något gott betyg. Jag fick en snabb tanke om att den skulle kunna vara med på soundtracket till någon mörk och suggestiv film som är överhajpad (läs: Batman, typ) men då hade det nog bara varit när anslaget passerar förbi. Nej, jag ska inte dra ut på plågan utan ge den ett betyg. Det är en sån låt som absolut inte är bra men inte på några sätt heller dålig. Den är liksom – ingenting. Förresten, jag bifogar ju alltid ett YouTube-klipp på låten och denna gång var det något längre än brukligt. Efter låten är färdig (om du står ut) så kan du passa på att höra en del ungerska. Det är ett språk som sällar sig till albanskan – dvs ett språk som dess folk inte bör vara lyckliga över att ha förärats. Så betyget? Tja: 2

ESC 2012: Vitryssland
 

Publicerad 12-02-15


Sverige har fått ytterligare en semifinalmotståndare klar i och med att Vitryssland hade sin nationella final igår, på Alla hjärtans Dag och allt. Det känns lite ojämnt än så länge förresten. Till den första semifinalen är 8 bidrag redan helt klara och ytterligare en artist utvald. Till Sveriges semifinal är Vitryssland, Makedonien, Malta och Norge klara. Visserligen är här 4 artister klara än så länge men inga låtar är bestämda.

Vitryssland har i år återigen gått tillbaka till att ha en nationell uttagning och inte skicka ett bidrag som tagits ut internt. Dessutom går den forna Sovjet-republiken lite mot strömmen i år då dom enbart använde sig av en semifinal för att få fram finalisterna. Denna semifinal hölls redan den 21 december så det har varit en lång väntan för de 5 låtar (av 15) som tog sig vidare till finalen. Någon som inte tog sig vidare från semifinalen var fjolårets deltagare, Anastasia Vinnikova.

De fem finalisterna fick framföra sitt bidrag live i tävlingen som gick under namnet Eurofest 2012 och sedan var det upp till det vitryska folket att välja sin vinnare. Finalisterna blev tilldelade antingen 6, 7, 8, 10 eller 12 poäng i hederlig ESC-anda och slutligen så stod “All my life” med Alena Lanskaya som vinnare i Sports Palace, Minsk. Jag får känslan av att Vitryssland inte allt för ofta skickar ballader till Eurovision men så blir fallet i år. Och det kan vara bra för Sveriges del som troligen kommer skicka en upptemopolåt.

Alena är född i landets tredje största stad Mogilev (Mahilou) och är 27 år gammal. Hon är en ärrad artist och har vunnit flertalet inhemska och regionala sångtävlingar – många för oss i västvärlden väldigt okända. Men hon är etablerad och väldigt omtyckt i både Vitryssland, Bulgarien och Ryssland.

Redan som ung så visade hon upp en väldigt stark röst och hon gjorde faktiskt sitt första framträdande på taket av mammas och pappas garage hemma i Mogilev. Hon flyttade sedermera till Minsk för att utveckla sin musik ännu mer men passade också på att studera ekonomi och fick en examens från Minsks universitet.

År 2010 vann hon den inhemska uttagningen till tävlingen Atlantic Breeze som hölls i New York, USA. Och om jag har lyckats luska tillräckligt rätt så stod hon slutligen som vinnare i denna, för mig helt okända musiktävling. När hon året efter tävlade i den inhemska tävlingen Slavic Bazaar med låten Heaven knows fick hon 79 av 80 möjliga poäng i första omgången och 179 av 180 möjliga poäng i slutomgången och stod som överlägsen totalsegrare. Med andra ord är Alena en mycket etablerad och populär artist i Vitryssland.

Om vi ska fokusera på låten lite då? Nu har jag hört den ett par gånger och den blir väl något bättre efter ett par genomhörningar. Detta är ju visserligen ett mindre bra tecken för en låt som ska leverera på en enda lyssning. Filmen från YouTube som jag har hittat är inte av tiptopkvalitet men det låter som att Vitryssland skickar en artist som har en bra sångröst. Som traditionen erbjuder så har hon en ruggigt dåligt öststatsengelska men som sagt, inget annat att vänta.

Låten är en fin ballad med tydliga stråkpartier och en stark refräng. När man hör den första refrängen första gången så känns det som om det är den som avslutar hela låten. Liksom där hon krämar i för Lukasjenko och fosterland. Men så låter alla refränger i hela låten. Bryggan finns där och nu ska jag bara invänta tonartshöjningen. Jodå, där kom den också. En klassisk schlagerlåt enligt Bengtzing och Markoolio.

Det är en helt okej låt men det känns som om den inte sticker ut tillräckligt och dessutom så är den väldigt “vanlig”. Inte för att man har hört den innan men man känner igen den. Det är ingen smäktande Disney-ballad som alltid brukar vara med i ESC-sammanhangen utan något mer modernt. Jag kan just nu inte komma på någon artist som skulle kunna göra den men det är kanske för att det finns så många som skulle klara av det.

Framträdandet då? Svårt att applicera det på en större scen som det garanterat kommer vara i Baku men det kommer nog sluta snyggt. Hon själv är ju okej attraktiv och sen är jag ju en person som går igång på stråkar. Så de tre donnorna med fiolerna är ett plus i kanten. Däremot är jag mer skeptisk till dansarna som känns lite väl förlegat (Loreens dansare däremot är helt klockrent passande).

Avslutningsvis så tittar vi till poängbedömningen. Det är en låt som kan ha potential att klara sig vidare till finalen men då som någon av de sista i rangordningen. I finalen har den naturligtvis inget att hämta. På en skala mellan 1 och fem så får jag ändå ge låten: 3

ESC 2012: Tyskland
 

Publicerad 12-02-17


Sådär ja. Andra finalisten klar i årets Eurovision Song Contest. Tyskland tillhör ju “The Big 5″ och är alltid direktkvalificerade till finalen så länge gällande regler gäller. Och återigen – det har INTE visat sig vara en fördel att ha denna fördelen om man ser till det historiska sedan detta begrepp infördes. Så inget tjat om det, tack.

Om ni tycker att Christer Björkman har för stor inflytande på Melodifestivalen ska ni bara veta hur mycket Stefan Raab ÄR Tysklands motsvarighet. Han handplockar kanske inte alla artister men det är han som arrangerar hela evenemanget i Tyskland och det är kanske tack vare honom som den nationell tävlingen håller så pass hög kvalitet (jämför bara med Holland som totalt saknar någon sådan beskyddande profil). Till årets tävling ville han dock ha lite förändringar så han avsade sig uppdraget som värd, producent, jurychef och mentor för artisterna! Han nöjde sig helt enkelt med att bara vara en del av juryn i år.

Upplägget för den nationella finalen i Tyskland har varierat genom åren men det nuvarande konceptet har nu funnits i ett par år. Unser Star für Baku var programmets titel i år och har pågått varje vecka sedan den 12 januari. Under de åtta veckorna har 20 artister blivit 2 och torsdagsfinalen kom att stå mellan Roman Lob och Ornella de Santis. Konceptet med Unser Star für Baku påminner lite om de olika talangprogrammen som finns där artisterna får välja egna låtar att framföra men båda finalisterna har också under vägens gång uppträtt med egenkomponerade låtar.

Roman Lob var finalens lilla favorit eftersom han vunnit de fem senaste programmen och där Ornella de Santis faktiskt bara varit tvåa en gång – i det näst sista programmet som således tog henne till finalen. I finalen fick artisterna framträda med tre låtar var. Bland dessa tre låtar skulle tv-tittarna rösta fram den bästa hos de båda artisterna som slutligen möttes i en sista final. Roman Lob gick med sig “Standing still” och Ornella de Santis “Quietly“. Genom 100% telefonröstning så avgjordes finalen till Romans fördel men segern blev nog något mindre än förväntad – 50,7% mot 49,3%.

Den 2 juli 1990 såg unge herr Roman Lob dagens ljus för första gången i den tyska staden Neustadt an del Wied. Han är fortfarande något okänd och därför finns inte så mycket att skriva om honom förrän när han som 16-åring anmälde sig till uttagningarna till tyska versionen av Idol. Han lyckades gå vidare till att bli bland de 20 sista i programmet men en infektion på stämbanden tvingade honom att hoppa av programmet.

Efter programmet valde han att satsa på sitt band , Rooftop Kingdom, där han ansvarade för sången. Men suget efter nationella TV-sändningar kom tillbaka och han anmälde sig till Unser Song für Baku. Och ja, nu vet ni ju hur det gick med det – lördagen den 26 maj står han på scenen i Baku och framför sin låt “Standing still”.

Och just denna “Standing still” är ett bevis på att Tyskland tar ESC på största allvar. Allt som oftast så skickar tyskarna bra bidrag till Europafinalen och i år är absolut inget undantag. Efter att ha haft Lena som representant två år i rad tycker jag att man gör rätt i att skicka en kille. Visserligen är statistiken för en manlig solist något vidare för ESC men traditioner är ibland till för att brytas.

Nu vill jag inte påstå att Tyskland kommer att ha något med den absoluta toppen att göra i Baku. Det är en väldigt bra låt som dom skickar men jag tror inte den håller hela vägen. Något som den däremot kommer att lyckas med är att hamna på de flesta europeiska radiostationers spellistor. För det är en modern poplåt med en väldigt bra refräng. Upphovsmännen är inte vilka som helst utan den brittiska singer/songwritern Jamie Cullum, producenten Steve Robson (som jobbat med bland annat Leona Lewis, Take That, James Blunt och Faith Hill) samt demonproducenten Wayne Hector (Pussycat Dolls, Britney Spears, Enrique Iglesias och Tose Proeski) – alla tre från England.

Det som jag slås av när jag hör låten (och det har jag nog gjort en fem-sex gånger nu UTAN att ha sett på honom eller framträdanet) är hans variation i rösten. Nog för att det är ett liveframträdande men det kan nog anas ett uns av nervositet i hans röst. Dessutom så tyckte jag i början att det lät som en två-tre olika sångare eftersom det var variation i rösten. Men ju mer jag hör på den desto mer gillar jag hans röst. Att han kan sjunga är inget tvivel och låten är så behagligt laidback.

Det saknas kanske en riktigt vass edge i låten men oj vad den är modern. James Morrison skulle kunna ha gjort denna låten. Snow Patrol likaså. Ja, ganska så många “stora” artister skulle kunna ha gjort denna låten. Och jag tror att just låtens enkelhet är dess styrka. Det finns inget överarbetat eller extremt med den. Men å andra sidan kan det vara dess svaghet också och möjligen försvinna förbi snabbt i det stora finalfältet. Men jag tycker om den i alla fall! Och nu ska jag se på honom och framträdandet också.

Tja. En ung och snygg kille med skäggstubb och tatuerat bröst. Det kan ju inte mer än gå hem i stugorna runt om i Europa. Klippet som jag såg på YouTube och som jag infogar längst ner i detta inlägg är från finalen men i första omgången. Där han sjunger en av sina tre låtar så jag ska kanske inte orda för mycket om det men jag hoppas att dom jobbar hårt med framträdandet för det var ganska tråkigt. Det är inte så mycket aktivitet på scenen men så heter i och för sig också låten just “Standing still”.

Nej, efter att ha sett framträdandet så höjdes potentialen något. Man kanske inte ska räkna bort den helt och hållet ändå? Detta kan kanske bli farligt? Av de bidrag som än så länge är klara så är detta nog min favorit (Loreen är ju inte officiellt klar än…) och man vet ju inte hur de andra bidragen kommer att låta. Fast detta är kanske en sådan typisk låt som hamnar på en tredjeplats. Det känns som om tredjeplatsen i ESC motsvarar andraplatsen i Idol. Det är dom låtarna som lyckas. För på radio kommer ni får höra denna plattan snurra. Betyget är enkelt. Att poängsätta detta på en skala mellan 1 och 5 kan inte bli enklare än: 5

ESC 2012: Lettland
 

Publicerad 12-02-19


Eirodziesma, som den lettiska varianten av Melodifestivalen heter, avgjordes igårkväll i hamnstaden Ventspils. Lettlands uttagning till Eurovision har en del idéer som jag tycker är möjliga att anamma för oss svenskar. Från början gick det lettiska TV-bolaget LTV ut och bad artister och upphovsmän att skicka in sina bidrag. Max två bidrag per artist var tillåtet och det resulterade i att när möjligheten att skicka bidragen upphörde, den 14 oktober, hade LTV fått in 71 bidrag.

Nästa steg är kanske det som jag tycker vara ett bra inslag även för Melodifestivalen. Under lite mer än en veckam i slutet av oktober, lades bidragen ut på LTVs hemsida. Dock var artisterna inte publicerade utan letterna kunde bara höra en nautral låt. LTV sade i ett pressmeddelande att man gjorde såhär för att minska fokus på artisterna och därmed få fram de bästa låtarna.

Med denna information till hands fick en sjumannajury ta ut 20 semifinalister som då skulle få chansen att representera Lettland i Eurovision Song Contest 2012 i Baku, Azerbajdzjan. Om man ser till det slutliga startfältet kan man säga att det, internationellt sett, inte är något vidare välkänt. En av grabbarna som deltog i plojj-bidraget “Pirates of the Sea” var med i någon pojkgrupp men annars var det ganska så okänt som sagt.

Semifinalerna avgjordes den 7 och 14 februari och från varje delfinal skulle fem bidrag tas ut till finalen. Efter det att alla tio finalbidrag uppträtt i Ventspils teaterhus gick slutligen tre bidrag vidare till det sista steget – Superfinalen. Just detta med en Superfinal, eller liknande, verkar bli mer och mer populärt runt om i de europeiska uttagningarna. Är detta något som vi kommer att få se i Melodifestivalen eller Eurovision i framtiden? I finalen passade för övrigt schweizarna i Sinplus att visa upp sig och troligen också sitt bidrag till årets tävling. Dessa promotionturnéer är inget som jag är positivt inställd till utan sådant får ske efter Europa-finalen. Som slutvinnare stod Anmary och hennes engelska bidrag “Beautiful song” får alltså ställa sig på scenen i Baku i den första semifinalen (ej Sveriges).

Anmary, eller Linda Amantova som hon egentligen heter, har ingen längre historia i rampljuset. Hon föddes den 3 mars 1980. Hon har dock en gedigen studiebakgrund inom musik där hon i unga år gick på Gulbenes barns musikskola för att sedan studera vidare vid den lettiska musikakademin J Vitols. Efter sina musikstudier fortsatte hon sin karriär som musiklärare och sångpedagog.

Under de senaste åren har hon synts ofta på lettisk TV och blev bland annats tvåa i Talang och ledde kören som representerade Riga i Körslaget. År 2009 deltog hon i den nationella uttagningen till ESC i gruppen Policistas men då gick det inget vidare – elva i semifinalen och därmed missad final. Men i år fick hon alltså sin revansch och vann Eirodziesma tack vare folkets röster.

“Beautiful song” heter alltså bidraget och man kan väl säga som så att det är en form av memoar för Anmary. Hon sjunger om sig själv, hur hon föddes samma år som Johnny Logan vann ESC och om hur hennes mamma uppmanade henne att satsa på musiken. Men hon sjunger också om att hon har en vacker sång som kommer att tilltala många människor.

Skulle det nu vara som så att hon tror att hon har en chans att tilltala tillräckligt många människor i Europa för att kamma hem hela Eurovision så tror hon – fel! Det är inte tävlingens sämsta bidrag än så länge men absolut långt ifrån det bästa. Att hon har en gedigen musikbakgrund märks med tanke på hur tonsäker hon är. Nu innehåller låten inga krävande toner men det så vanligt förekommande falsksjungandet från Östeuropa slipper vi i alla fall.

Vad låten ska kategoriseras som har jag svårt att sätta fingret på. Från början tyckte jag mig kunna känna ett uns av traditionell folkmusik á la Irland, typ. Men nja. Det är ju en liten popdänga där refrängen har en tendens att ta upp för mycket av låten utan att hon sjunger den allt för ofta.

Kommer ni ihåg Marie N som vann hela Europafinalen för Lettland 2002? Det kan ha varit tidernas sämsta låt men hon vann på en scenshow där hon gick från man till kvinna. Detta koncept satsar Lettland på igen, passande nog tio år efter, fast i lite annan variant. Från början är Anmary klädd i någon blå klänning, bred hatt och silverstövlar. Lite plojgrej över det hela liksom (och som jag tycker Lettland haft nog med de senaste åren). Men all of a sudden så börjar hennes dansare att klä av henne och helt plötsligt står hon klädd i en helt annan dräkt. Tio år senare alltså. Nja.

Låten ger mig inga vibbar åt något håll. Det är ganska tråkigt, slätstruket och intetsägande. Även om hon sjunger om sina möjligheter att få folk att tycka om hennes vackra sång så tror jag att våra baltiska vänner kommer att få det svårt att ta sig vidare från sin semifinal. Så ska man sätta ett betyg på låten så får det bli: 2

ESC 2012: Ukraina
 

Publicerad 12-02-19


Inte bara i Lettland blev ett nytt bidrag till Eurovision Song Contest färdigt igår kväll. Även Ukraina hade sin nationella uttagning under lördagskvällen och därmed har vi fått reda på ytterligare en semifinalmotståndare för Sverige eftersom den forna Sovjetrepublikenlottades till den semifinal som avgörs på torsdagen den 24 maj.

Förra året kantades den ukrainska uttagningen av fuskanklagelser och det var många turer om vilket bidrag som verkligen skulle skickas till Düsseldorf då. Vad jag har kunnat hitta på internet så verkar årets omgång ha varit fri från liknande anklagelser. Även i Kiev så uppträdde andra artister som ska uppträda i Baku (Anggun och Sinplus) och ni kan ju läsa under Lettlands presentation här i bloggen vad jag tycker om det.

Tillbaka till Ukraina. Det nationella TV-bolaget NTU stängde ansökningen den 23 januari och bara ett par dagar senare så presenterades de 21 bidrag som skulle få tävla i finalen i Kiev den 18 februari och därmed går Ukraina mot trenden om att arrangera deltävlingar före finalen. Egentligen var det menat att det skulle vara 22 bidrag i finalen men artisten Matthias diskvalificerades två dagar innan finalen eftersom hans producent var med i själva produktionen av tävlingen. Och för att inte riskera diskussioner om jäv så valde man att utesluta honom helt enkelt.

Det var en kombination av jury och telefonröster som avgjorde utgången i Ukraina och 3 poängs marginal utsågs Gaitana och bidraget “By my guest” att representera landet i Baku. Och frågan är då om Ukraina, sin vana trogen, väljer att skicka en slampig och platinablonderad flicksnärta som sjunger en svängig dansgolvsdänga? Svaret blev nej!

Gaitana är nämligen inte platinablonderad. Annars så gör Ukraina som dom alltid gör. Gaitana skulle annars kunna ha kommit från den holländska uttagningen. Det mesta känns så holländskt helt enkelt och nuförtiden är det inte någon komplimang inom Eurovision Song Contest…

Gaitana, eller Hajtana Essami som hon egentligen heter, är född i den ukrainska huvudstaden men har sitt påbrå från det Kongo med huvudstaden Brazzaville. Under sina yngre år så bodde hon en tid i Brazzaville men återvände med sin mamma till Kiev och påbörjade sitt arbete inom musiken. Hon gick på musikskola och inriktade sig på saxofon och är nuförtiden aktiv som både sångerska och kompositör.

Över till låten då. “Be my guest” – ja en mer promiskuös invit kan man väl inte få? Tillsammans med fyra killar i tajta trikåer som låtsasspelare trumpet på scen kan jag inte ta detta på riktigt allvar. Den holländska känslan infinner sig hela tiden och jag tror att jag med det menar att det är antingen för jävla dåligt och pinsamt eller så är det alldeles för överansträngt. I detta fallet kan det vara en kombination av de båda.

Fast jag väljer att se det som en invit inför stundande fotbolls-EM till sommaren som Ukraina står som värd för tillsammans med Polen. Även om låten inte passar något vidare in i fotbollssammanhanget så är det den enda möjligheten jag ser till att den faktiskt vann den ukrainska uttagningen.

Visst är Gaitana en sångerska med en acceptabel röst men det känns som om hon galer sig igenom hela låten. Visst kan det vara som så att kvaliteten på YouTube inte är den bästa men av någon anledning går hennes röst igenom typ fem gånger högre än musiken. Det går heller inte att undvika vad låten heter eftersom det är det enda som hon sjunger under tre långa minuter.

Nej. Helt plötsligt inser jag att jag nog uppskattar de lättklädda flickorna som brukar komma från Ukraina och detta här får inte igång mig överhuvudtaget. Det gynnar Sverige som alltså ska möta Ukraina i semifinalen men med tanke på vilket monsterblock av före detta Öststater som vi hamnat med så är detta klart en låt som kan ta sig vidare till finalen.

Jaha, vad säger man om detta då? På en skala mellan 1 och 5? Det känns som att hopen med medelmåttiga och mediokra låtar börjar bli stor men jag har inget annat val än att sätta följande betyg på Gaitana: 2

Bilda klubb? Överlägsen låt de senaste åren!

Keep up the good work! Lysande servive för en schlager-tok

ESC 2012: Kroatien
 

Jag inleder med att citera Caroline af Ugglas: "Snälla, snälla, snälla". Min lilla underkastelse och bedjan går direkt till Nina Badric och den kroatiska delegationen. Snälla. Vad ni än gör på vägen till Baku - ändra inte detta till engelska. Behåll kroatiskan så ska ni se till att det går bättre!

Men vi tar det i korrekt ordning. Vi får återigen gå tillbaka till i lördags då det hände en hel del i ESC-Europa. Många nya deltagare till finalen i Baku blev klara och även om Kroatien utsett sin artist sedan en lång tid tillbaka så fick hon inte sitt bidrag förrän i just lördags.

Det kroatiska TV-bolaget HRT skulle egentligen göra som man gjort de senaste åren. Man skulle arrangera en nationell uttagning för att hitta sin vinnare till Baku. Man var dock lite nytänkande och bjöd in nationens stora namn och skulle låta artisterna själv välja sina textförfattare. I ett land som Kroatien, med mängder av stora artister och en rubust musikhistoria, skulle detta bli en av tidernas folkfester. Dora, som Melodifestivalen i Kroatien heter, anno 2012 skulle bli det största någonsin och Kroatien skulle skicka ett starkt bidrag till Europa-finalen och ta hem landets första vinst i sammanhanget någonsin.

Det fanns dock ett problem. HRT hade nog inte riktigt sonderat av terrängen då det inte blev speciellt attraktivt för artisterna att skicka in sina bidrag. Det fallerade så pass mycket att HRT slutligen fick ta beslutet att inte arrangera någon Dora detta året. Besvikelsen bland ESC-vänner runt om i Europa var stor men HRT kom fram med en annan lösning.

Den 10 januari i år offentliggjorde TV-bolaget att Kroatien i år skulle representeras av en av landets största sångerskor: Nina Badric. Hon hade deltagit i Dora fyra gånger innan men aldrig lyckats kamma hem vinsten. Nu fick hon istället en fribiljett till Europafinalen men man nämnde inget om vilken låt hon skulle sjunga.

Eftersom Dora egentligen skulle fylla 20 år i år så ville HRT ändå göra en show av det genom att arrangera en tvådagars musikhelg som gick i Eurovisions tecken. På den första dagen skulle de 19 tidigare kroatiska bidragen i ESC framträda med sina låtar och tittarna skulle då få rösta fram tidernas vinnare. Den andra kvällen skulle sedan helt tillägnas Nina Badric och prominenta specialgäster. HRT ändrade dock i programmet och ställde in den första kvällens evenemang. Det blev således enbart en helkväll helt i Nina Badrics tecken. Hon framförde en hel del egna låtar men också exempelvis en duett med Hari Mata Hari (där dom sjöng Lejla - en av de senaste årens absolut bästa ESC-låtar i mitt tycke) men även Bosniens representant i år (MayaSar) framträdde med en av Badrics gamla låtar. Makedoniens representanter i år, Kaliopi, och Montenegros, Rambo Amadeus, var också närvarande under kvällen (ingen av de tre nationerna har ännu valt låt till respektive artist). Hela showen avslutades med att det avslöjades vilken låt som skulle få representera Kroatien i år och det blev något av en skräll. "Nebo" som bidraget heter, släppte Badric på skiva redan i november 2011.

Det är alltså ingen direkt duvunge som Kroatien valt till sin representant i år. Nina Badric är väletablerad, inte bara i sitt hemland, utan också en stor stjärna i Serbien, Bosnien, Slovenien och Montenegro - ja i stort sett i hela forna Jugoslavien. Och det var just under den tid som Kroatien var en del av Jugoslavien som hon föddes då kvinnan i fråga idag är 39 år ung.

Hon föddes, och växte upp, i Zagreb och kom tidigt in på den musikaliska banan. Som nioåring gick hon med i skolans kör och introducerades tidigt även till gospel. Under tonåren sjöng hon till största delen i olika körer men när hon i början av 1990-talet upptäcktes av den stora kroatiska sångaren Dino förändrades hennes karriär totalt. Tillsammans med Dino, och de stora namnen inom kroatisk musikproduktion, arbetade hon fram sitt första studioalbum "Ljubav i bol" och ända sedan dess har hon varit en av de populäraste sångerskorna i Kroatien.

Tidigt kom hon in på dance-scenen och gjorde en del låtar som bäst passar sig för dansgolven runt om i Europa men hennes repertoar breddades då hon senare började fokusera mer på soul, r'n'b och pop. Hon har även arbetat en del som modell och är en av de absolut största stjärnorna på Balkan.

Nebo, som betyder himmel på kroatiska, är en sådan ballad som är som gjord för att jag ska tycka om den. Med hennes kraftiga stämma så för hon fram denna låten på ett behagligt sätt i tre minuter. Just att den sjungs på kroatiska är, i mina ögon, ett gigantiskt plus då det ger en helt annan känsla. Ni vet hur det brukar låta om någon med halvknackig engelska försöker överföra känslan från sitt originalspråk - nej tack. Så jag hoppas innerligt att Nina Bedric behåller denna på kroatiska för då kan det gå bra. Men det är nog inget som jag ska oroa mig för då Kroatien sjungit sina låtar på just kroatiska ända sedan 2004. Så oddsen bör tala till min fördel.

Att låten faktiskt släpptes redan i november är ju absolut en fördel för Kroatien i år. Albumet, med samma namn, som spåret låg på har ju naturligtvis sålt stora upplagor i Kroatien men också i alla andra länder där hon är stor. Om detta är tillåtet enligt ESCs stadgar vet jag faktiskt inte men det har säkerligen HRT kollat upp i förväg och landet lär inte riskeras att diskas för detta.

Efter att uttagningarna till ESC börjat med en del halvmesyrer till låtar så börjar det nu arta sig lite. Eller så är det jag som börjar bli mer och mer positiv eftersom vi går mot ljusare tider. Hursomhelst så ska även Nina Badric få ett poäng av mig. Detta är en sådan låt som jag skulle vilja ge en halvpoäng till eftersom den balanserar precis mellan två siffor. Men jag är på bra humör idag och låter den krypa upp ett halvt pinnhål och ger låten, på en femgradig skala, följande poäng: 4

Oj. Detta trodde jag verkligen inte! Good taste mates!

ESC 2012: Georgien
 

Ni vet den där tanken. “Om detta var den bästa låten som vann – hur lät då de övriga bidragen?”. Det är nog en tanke som många tänker i Eurovision-tider. Visst, man har olika musiksmak och så och det är ju något som man får respektera. Men ibland så funderar man på hur en hel (eller i alla fall nästan en halv) nation tänker när de lägger sina röster. I vissa fall har jag inga andra alternativ än att ta fram den stora motorsågen.

Georgien. Lilla kära Georgien. Visserligen har dom inte varit med i Eurovision särskilt länge men dom har ju haft i alla fall sex år på sig att kolla in vad som fungerar ute i Europa. Och nu när finalen väl ska hållas i ett utav grannländerna kunde man väl passat på att skicka något som är underhållande och som skulle haft en bra chans att ta sig någonstans i Europa. Men nej. Inte i Lenins födelseland inte. Inte i Georgien. Det är faktisk så jävla dåligt att jag inte orkar bemöda mig en allt för lång skrivning om bidraget:

9 låtar i den nationella finalen, arrangerad av TV-bolaget GPB. Trots att man kunde följa finalen live på eurovision.tv så hade jag annat uppbokat i min kalender i söndags. Därför har jag inte heller några uppgifter om hur finalen gick till mer än att röstningen avgjordes på 50% jury och 50% TV-tittare och att denna man, Anri Jokhadze, gick ut sist i startfältet och kammade hem segern.

Anri föddes i huvudstaden Tbilisi år 1980 och för er som kan er historia så behöver jag inte berätta att detta var under tiden som Georgien var en del av Sovjetunionen. I Eurovision-sammanhang är Jokhadze ingen direkt duvunge utan har faktiskt tävlat för Georgien en gång tidigare – då som körare bakom Diana Ghurtskaia i Belgrad 2008. Året därpå försökte han klara av det på egen hand men det slutade med en finalplats. Utöver Eurovision är han en etablerad georgisk musiker och låtskrivare som deltagit i flertalet sångtävlingar runt om i Östeuropa med blandade framgångar.

Och så låten då. Återigen får jag en känsla av att detta skulle kunna komma från Holland. Och återigen kan jag inte riktigt ta det hela på allvar. Någon form av gladpop där han är totalt för funky på scen. Han må vara stor i Georgien men den där överdrivna dramatiken som han vill förmedla får han lägga ner innan han reser dom få milen till Baku i maj.

Att han både är en joker och en rocker kommer ni att få höra flertalet gånger i låten blandat med ett försök till orientaliska rytmer på synthen. Låter är så totalt intetsägande och här kommer det stormas fram till kaffekokarna runt om i Europa. Precis lagom med en pissepaus under tre minuter.

Men jag ska inte vara sådan. Jag ska hitta något positivt med det hela. Och visst finns det det! Georgien och Sverige tävlar i samma delfinal! Helt underbart! Vi behöver inte ens se Georgien som en motståndare för vår del och därmed är motståndarfältet nu bara 18 nationer starkt. 10 av dessa ska gå till final.

Jag behöver inte vara övertydlig med betyget va? Fan sämre än Albanien. Jag får ju inte lov att sätta någon nolla men denna hade egentligen gjort sig solklart förtjänt av en. Men, men: 1

ESC 2012: Turkiet
 

Turkiet har fina traditioner i Eurovision sedan debuten 1975. Mellan åren 1980 och 2010 deltog man i samtliga finaler förutom 1994. Med en stor diaspora (ja, jag vet att det finns falanger inom ESC som kräker på detta uttryck) i Europa så har man sedan införandet av kval till finalen varit givna om att ha chansen att vinna tävlingen. Men så hände det något förra året. I Düsseldorf gick Yüksek Sadakat inte vidare från semifinalen och en stolt musiknation var skakad.

Naturligtvis skulle detta inte få upprepas i år och därför så tog TV-bolaget TRT saken i egna händer och bestämde sig för att inte ha någon nationell uttagning. Artist och låt skulle väljas helt internt för att få fram det absolut bästa bidraget som skulle skickas till sina allierade i Azerbajdzjan. Inget skulle få gå fel.

Så den nionde januari i år offentliggjordes det att Turkiet i år ska representeras av sångaren Can Bonomo – en kille som faktiskt får fira sin 25-årsdag på scen i ett försök att ta Turkiet till final. Ingen dålig födelsedagspresent det inte! Han är född i staden Izmir och är av judiskt ursprung (jag undrar vart Israels eventuella tolva kan gå i finalen) och något av en musikalisk talang. Redan som åttaåring så lärde han sig spela gitarr och det är något som följt med honom under uppväxten. Välutbildad är han också då han studerade media vid ett av Istanbuls otaliga universitet och blev på så sätt en populär radiopratare.

Han gick vidare från radio till de rörliga bilderna och blev snart programledare för Turkiets MTV och han provade även på att ställa sig bakom kameran och spela in en kortfilm. Men suget efter musiken kom tillbaka och 2011 släppte han sitt första album, Meczup, som kan beskrivas som indiepop eller alternativ rock.

Det är alltså denna herre som TRT valde att representera Turkiet i Eurovision och han kommer att tävla i samma semifinal som Sverige (den på torsdagen). Intressant att veta är att han går ut som siste man i semifinalfältet precis efter Sverige. Vi får hoppas på att Loreen levererar så pass bra att folket glömmer av Can Bonomos låt…

“Love me back” visar sig nu istället vara en sådan låt som folk nog inte kommer att glömma direkt. Den har sina styrkor och den har sina svagheter. Något som brukar fungera bra i Eurovision är om man blandar in lite traditionell musik i bidraget och ger det en nationell karaktär. Och här kammar väl Turkiet hem full pott! Mer turkiskt än så här kan det väl knappast bli? Möjligen med undantaget att han sjunger låten på engelska men alla orientaliska toner, rytmer och instrument finns med och man kan lätt drömma sig iväg till Orienten när man lyssnar på låten.

Lite hederligt na-na-na-na gör också att låten kan tänka sig sätta sig på en och annan hjärnhalva runt om i Europa och han har en inte allt för förkastlig engelska. Och som jag skrev ovan – diasporan…

Men om man ska ta en titt på det som är mindre bra med låten så är det i första hand han själv. När man tittar på framträdandet på YouTube så får man känslan av att han är en sådan jobbig kultrpersonlighet som tror så pass mycket på sin produktion att han är inne i trans på scen. Nu har han själv skrivit denna låt så han har väl all rätt att känna sig trygg i den men han gungar runt på scen något för mycket vilket gör mig en smula nervös.

Dessutom är det ju som så att om man tittar på framträdandet så är musikerna ganska så viktiga. Och problemet är att dom är något för många musiker på scen. Jag får dom till att vara en 11-12 stycken och det är ju några för mycket till finalen i Baku. Hälften måste bort och då kommer han att hamna själv mer i fokus – vilket tyvärr inte är positivt.

Men visst, med tanke på det (än så länge) svaga startfältet i årets ESC så kommer han ju att gå vidare till finalen. Han får väl skänka en tacksamhetens tanke till några högre makter också för att ha lottats till sistaplatsen i semifinalen. Mycket talar för att han går vidare till finalen och jag ser inga invändningar i det heller.

Men att poängsätta den är lite knepigare. 1-5 är det som gäller och jag väljer egentligen mellan två stycken betyg. För någon dag sedan var jag generös med betyget så för att få lite balans i tillvaron så är jag lite hårdare mot Can Bonomo och ger honom en stark: 2

ESC 2012: Vitrysslands bidrag diskvalificerat
 

En nyhet från idag är att Alena Lanskaya har diskvalificerats från den vitryska nationella uttagningen. Det sägs att hon och hennes producent på något sätt manipulerat rösträkningen. Därmed utses tvåa i finalen - Litesound - till nya representanter och jag har all anledning till att återkomma.

ESC 2012: Österrike
 

Mellan åren 2008 och 2010 valde Österrike att avstå Eurovision Song Contest med motiveringen att det gällde att ha så många grannar som möjligt för att ha en chans att ta hem tävlingen. Man tyckte att musiken blivit mindre viktig och att det aldrig var den bästa låten som vann. Med ett sådant konstaterande så kan man väl förstå att Österrike alltid skickar iväg högkvalitativ musik och alltid är med i vinnardiskussionerna. För visst ser dom om sitt eget hus?

Förra året lyckades Nadine Beiler ta sig till finalen i Düsseldorf vilket i mina ögon var en skräll. Österrikarna å andra sidan jublade nog ganska så högt runt om i landet eftersom det var första finalen sedan 2004 för denna alpnation. Och när man nu bröt trenden förra året så tänkte man naturligtvis vara tillbaka i Eurovisions finrum i år också.

ORF, som det ansvariga TV-bolaget heter där nere, tog återigen ansvaret att sända den nationella uttagningen, Österreich rockt den Song Contest, tillsammans med radiostationen Hitradio Ö3. Under hela december månad kunde man skicka in sina bidrag till tävlingen i hopp om att få representera Österrike i Baku. När man inser att det kom in 100 bidrag så förstår man hur stor Melodifestivalen är i paritet då det dit skickas in tusentals bidrag varje år.ORF plockade då ut tio bidrag som skulle få tävla i finalen och från och med den 9 januari så spelades dessa låtar på radiokanalen Ö3.

En av låtarna diskvalificerades längs med vägen eftersom den varit tillgänglig för allmänheten redan i september 2011 men ORF handlade snyggt och lät bandet, !DelaDap, plocka fram en ny låt som dom kunde tävla med och därmed behövdes inte finalfältet minska från 10 till 9.

Finalen ägde rum i fredagskväll och var uppbyggd lite på samma sätt som många andra nationella uttagningar i Europa. De tio bidragen fick framföra sina låtar och sedan var det upp till TV-tittarna att rösta fram två bidrag som skulle gå vidare till en Superfinal. Årets startfält var ganska så internationellt med engelsmannen James Cottirall som en av deltagarna samt att låtarna sjöngs på många olika språk: engelska, tyska, franska och bayerska.

Till Superfinalen gick Conchita Wurst, en dragqueen med skägg (!), och Trackshittaz. Även denna Superfinal skulle avgöras med 100% telefonröster och precis som i Tyskland så blev det oerhört jämnt då segraren fick 51% av rösterna och därmed blev klara för den första semifinalen i Baku i slutet av maj.

Trackshittaz alltså. Jag vet inte om det är Track-shittaz eller Tracks-hittaz som åsyftas men med tanke på låtens seriositet så tror jag nog att det är menat att vara tvetydigt. Trots dansbands varningen med ett z på slutet så ska alla ni Vikingarna-fans inte jubla så värst mycket för detta är så långt ifrån dansband man kan komma. Nästan.

Gruppen, eller duon som det egentligen är, kommer från Mühviertel nära gränsen till Tyskland och Tjeckien och består av Lukas Plöchl och Manuel Hoffelner. Duon grundades 2010 och inriktar sig på hip-hop fast med lite glimten i ögat. Inte den där tunga “hoe”-rapen som vi matas med daligen från USA utan mer år Mange Schmidt-hållet, om någon nu kommer ihåg honom. Det stora genombrottet kom faktiskt tack vare YouTube där deras version av Stromraes låt “Alors on danse” sågs av över 100 000 besökare. I deras version hette låten “Alloa barn Fraunz” och är väl ett litet tecken på deras seriositet.

När dom släppte låten “Oida taunz!” gick den direkt in på förstaplatsen på österrikiska singellistan och därmed skrevs det också historia – låten släpptes enbart som download och var den första i historien att gå direkt in på förstaplatsen utgiven på detta format. Med denna låt ställde dom även upp i den österrikiska uttagningen till fjolårets Eurovision Song Contest och gick även då till Superfinalen där dom dock fick se sig besegrade av just Nadine Beiler. Men i år gick det alltså hela vägen och Trackshittaz är alltså Österrikes representanter till Azerbajdzjan.

Och då skrivs det såklart också historia även där. “Woki mit deim Popo” betyder något i stil med “skaka din rumpa” på bayerska. Det är alltså ingen tyska utan bayerska är ett erkänt eget språk som talas i nästan hela Österrike och sydöstra Tyskland (plus några få stackare i Norditalien). Därmed så gör bayerska språkdebut i Eurovision-sammanhang om jag kan min ESC-historia korrekt.

Då återkommer vi till det där med att Österrike valde att avstå från ESC i tre år på grund av att inte bästa låten vann. Jag kan tycka att det är konstigt att de två låtar som gick till Superfinalen då är de som är närmst att representera Österrike. För “bra” musik är det inte utan det är ganska så svårt att ta dom helt på allvar. Jag kommer, i slutet av inlägget, att även lägga in Conchita Wursts låt så att ni kan se vilka två låtar som gick allra längst i den österrikiska uttagningen i år…

Men nu är det valt och “Woki mit deim Popo” ska alltså skickas. Det finns klara dragspelstoner i raplåten och det svänger en del om den faktiskt. Att avgöra artisternas sångkapacietet är naturligtvis svårt i en sådan här låt och inget som heller som är av vikt denna gång. Men det är en ganska tjatig refräng som jag tror kan tilltala de individer som röstade på Sean Banan i Melodifestivalen. Det är liksom lite svårt att ta den på allvar även om jag är en person som absolut inte har något emot rap och hip-hop.

Men just den tjatiga refrängen kan bli det lyckade receptet för denna låt och ta den till finalen. Den sticker ju ut en del från startfältet också (än så länge) men ska jag hitta något i låten som kan ta dom till final så får det vara just refrängen. Jag har än så länge inte haft möjlighet att titta på något framträdande utan fått nöja mig med videon men det behövs ju inga raketforskare för att förstå hur det kommer se ut på scen. De två killarna omringade av fyra extremt heta donnor som viftar mycket på rumpan i väldigt korta byxor. Väääääääääääldigt korta. Möjligen får en av dessa donnor träda tillbaka på bekostnad av någon tuffing som står och lirar vid ett mixerbord. Inte så nytänkande direkt men jag tror att möjligheten finns.

Det blir ganska så svårt att betygsätta detta. Återigen så väljer jag mellan två poäng. Jag tycker inte att låten är helt värdelös i jämförelse med andra bidrag i årets startfält men naturligtvis har låten ingenting med vinst att göra. Den kan skrälla sig till final men där tar alla möjligheter slut. Äh, denna gång låter jag tärningen få avgöra vilket utav de två poängen jag ger låten: 2

ESC 2012: Irland
 

Japp! Ni läser rätt. Jedward är tillbaka. Stearinljusen på ecstasy från förra året sopade hem den irländska uttagningen i år igen och lyckades ganska så bra i Düsseldorf med sin åttondeplats - tack vare bland annat en tolvpoängare från oss här i Sverige!

Fredagkvällens nationella uttagning på den gröna ön, Eurosong 2012, följde samma koncept som förra året. TV-bolaget RTE valde ut fem artister som skulle coachas fram av fem olika mentorer och genom jury och tittarröster skulle vinnarna på så sätt koras. Bland artisterna som tävlade fanns det en del ESC-erfarenhet. Jedward som så tävlade förra året men också Donna McCaul som tävlade för Irland 2005 i Kiev. De fem mentorerna var inte heller dom helt oävna då det bland annat fanns Linda Martin (ESC-vinnare 1992), TV-producenten Bill Hughes, Greg Frnech från The Brilliant Things och Edele Barrett från B*Witched.

Linda Martin och Jedward parades ihop och bildade på så sätt ett superteam som titdigt blev stora favoriter att ta hem tävlingen. Och det skulle bli en storseger för enäggstvillingarna. Jurypoängen kom från fem regioner och Jedward tog hem full pott från tre av dessa och när tv-rösterna offentliggjordes var det aldrig något tal om vem som skulle få representera Irland i Azerbajdzjan i maj. Edward tog en storseger och vann med 114 poäng före tvåan Andrew Mann på 94 poäng.

Eftersom Jedward vann förra året så behöver dom kanske ingen närmre presentation. Dom två killarna är alltså enäggstvillingar och är nu 21 år gamla. John Paul Henry Daniel Richard Grimes och Edward Peter Anthony Kevin Patrick Grimes (puh!) som dom heter slog igenom med sin sjätteplats i X-factor 2009. Sedan debuten har dom skapat hysteri på Irland och har en väldigt trogen fanskara som följer dom i vått och torrt. Debutsingeln var en låt tillsammans med Vanilla Ice och dom har även gjort en omåttligt populär cover på Blink 182s singel "All the small things". Under två månader 2011 deltog dom i Celebrity Big Brother i England och slutade på en hedrande tredjeplats.

Kommer ni ihåg deras bidrag från ifjol? "She's got her lipstick on, her I come, da-da-dum" i en aningen nevrotisk scenshow där ingen av dom kunde stå still en enda sekund?

I år så kommer dom med något som är lite annorlunda. "Waterline" är inte lika... Barnslig? Nu känns det mer vuxet och modernt men det är fortfarande lika poppigt. Låten saknar en lika catchy refräng men å andra sidan så är hela låten betydligt bättre. Det är en låt som skulle kunna tillskrivas vilket pojkband själv som befinner sig i sjuttonårsåldern. Kanske vore det något för Youngblood att göra en cover på?

Sånginsatsen förra året var väl sisådär så det ska bli spännande att se om Linda Martin lyckats utveckla pojkarnas röster eller om det kommer vara lika orent i år igen. Jag har tyvärr inte kunnat se något liveframträdande utan enbart inspelat material och där kan ju audiotune göra vem som helst till ett sångmässigt geni.

Men eftersom jag tycker att det är bättre än förra årets bidrag (som visserligen var livsgiftigt med den refrängen) så är jag faktiskt villig att höja betyget något till de irländska sönerna från Dublin. På en skala mellan 1 och 5 gav jag dom en tvåa förra året och då blir det naturliga steget i år: 3

Fan är det för fel på mig och min musiksmak.. Jedward var bra, fast blev tjatig efter ett tag

Förresten Dellgren, vem är din favorit att ta hem Melodifestivalen? Dannys nummer var riktigt fräckt imo, låten var riktigt bra, dock brast sången.
Annars känns Loreen som en trolig vinnare

Jedward känns ju som sagt lite mer mogna nu jämfört med förra året. Kanske det du fastnade för? ;)

I Mellon finns det ingen annan än Loreen. Tycker Danny är lite av ett nerköp jämfört med förra året. Så både hoppas och tror på Loreen.

Dessutom tror jag att Danny och David Lindgren kommer att ta röster från varandra och därmed minska Dannys chanser än mer. Kanske till och med att David kan skrälla till sig andraplatsen.

ESC 2012: Finland
 

Igårkväll hade Finland sin nationella uttagning, Uuden Musiikin Kilpailu (Den nya musikens tävling), och vi svenskar har all anledning att känna oss stolta. Efter fem deltävlingar var det så dags för YLE att plocka fram sitt bidrag som ska tävla för Finland i den första semifinalen (ej Sverige) i slutet av maj.

YLE valde att vidareuttveckla den nationella finalen och många nyheter kom till. Mellan 15 augusti och sista september förra året kunde man skicka in sina bidrag till tävlingen och låten måste vara helt nyskriven. Minst en av upphovsmännen samt artisten måste ha finskt medborgarskap eller vara bosatt i Finland och enbart en sång per artist var tillåtet. Bidraget som skickades in till YLE fick heller inte skickas till andra nationella uttagningar ute i Europa vilket jag tycker är bra då detta beteende blir allt vanligare och vanligare. Det har ju förekommit en del låtar i Eurovisions senare historia som faktiskt ratats av Melodifestivalen först för att sedan skickas iväg till någon (oftast) öststats nationella uttagning.

Hela framförandet av uttagningen ändrades också då det var bland annat auditions, klubb-gig och juryförhändlingar som slutligen kunde plocka fram de sex finalisterna (av 540) som skulle få tävla i Helsingfors Ishall (ej att förväxla med finalarenan från 2007, Hartwall Arena).

I finalen av Uuden Musiikin Kilpailu tävlade två bidrag som sjöngs på engelska, tre som sjöngs på finska och ett som sjöngs på svenska och som ni redan listat ut så var det just det svensksjungande bidraget som tog hem finalen och får representera Finland i Baku. Nu ska det tilläggas att hon sjunger på finlandssvenska med sin härliga accent men troligen så kommer det att ändras till engelska lagom till semifinalen den 22 maj. Värt att notera är att finalen, precis som i övriga Europa, inkluderade en så kallad Superfinal med tre bidrag som i slutändan skulle slåss om segern.

När jag söker runt lite på internet så är det svårt att hitta information om henne. Jag misstänker att hon är en oetablerad artist och kommit fram tack vare den öppna uttagningen i Finland. Hon är i alla fall född 1990 i Sjundeå, en bit utanför Helsingfors och har svenska som sitt första språk.

"När jag blundar", som vinnarlåten heter är skriven av hennes bror, Jonas Karlsson och kan lättast beskrivas som en känslosam ballad. Jag har så svårt att få grepp om mina egna känslor för den här låten. Jag kan inte sluta lyssna på den men samtidigt så är det en sådan låt som "man inte får tycka om". Men det kan inte hjälpas. Jag sveps med av hennes känsla för musiken och texten och jag gillar verkligen dramatiken som skapas.

Finlandssvenskan är inget som jag stör mig på utan snarare så ger det bidraget en extra dimension av charm. Som jag skrev innan så kommer låten troligen att göras om till engelska inför semifinalen och för mig som svensk tycker jag detta är synd. Jag tror att den kommer tappa lite i karaktär då men naturligtvis - för resten av Europa så kan det förbättra möjligheten. Men skulle hon välja att sjunga den på svenska så är det faktiskt första gången sedan 1998 som språket är med i Eurovision då Jill Johnson sjöng "Kärleken är".

Framträdandet kan tyckas ganska tråkigt men jag tycker det är klockrent. Avskalat och enkelt - precis som låten. Pernilla står still och sjunger sin låt och i förgrunden dansar en barfota balettdansös runt i harmoni. Dessutom sitter det en herre med cello (?) en bit bakom Pernilla. Enklare än så behöver det inte vara.

Jag har förstått att denna låt skapat en del protester i Finland. Med det nationalistiska tänket som kommit fram mer och mer i Finland är det många som högljutt protetsterar mot att Finland ska representeras av ett före detta ockupationsspråk. Jag har läst många kommentarer om att det finns finnar som till och med skäms över att skicka iväg ett bidrag på svenska. Men dom är i minoritet och med tanke på att det var det finska folket som röstade fram låten så måste den ha gått hem runt om i alla bastustugor i Suomi.

Jag tycker inte riktigt om att jag ger "västländerna" höga poäng och ratar allt från öst. Jag vill inte vara så kliché. Men samtididgt så tycker jag inte att de gamla kommunistländerna riktigt har levererat i år samtidigt som det känns som att fler ursprungsmedlemmar i ESC återigen börjar ta det på allvar. Betyget balanserar återigen mellan två olika poäng men på en skala mellan 1 och 5 så ger jag Finland: 4

Danny är stenklar!

Blir imponerad Dellgren av din "musikaliska" kunskaper och den tid du lägger ner på detta, tack för att du delar med dig av lite intressant info.
Dock undrar man ju om du har ngt liv...:)

Ja vi får se om dryga två veckor... Dock säker på att du har fel ;)

Varsågod och tack. Haha - nej jag har inget liv just nu. Det som läggs upp här är ju skrivet för annat forum men visst tar det sin tid att skriva det. Fast jag kombinerar det med mitt bettande då jag under matchernas gång skriver istället för kollar på matcherna.

Men visst. Det återstår 19 bidrag att plockas fram och bara ikväll är det tre stycken - No life is my middle name.

Tur man är student och inte har några viktiga tentor den närmsta tiden...

ESC 2012: Ryktet sprids...
 

Kommer du ihåg dessa tjejer? Atomic Kitten med sin hit "Whole again". Det ryktas nämligen att dom är klara att representera Storbritannien i årets Eurovision Song Contest. Vi får nog vänta någon dag till innan vi vet men det verkar vara som att girlbandet får en liten revival...

Finalen lär bli en riktigt jämn historia även denna gång... tror tyvärr också att du får rätt.
Danny kommer att bli av med för mycket röster pga david.
Tycker att David har en starkare låt men Danny har sina fans...

Enda vinnaren där är Loreen, svårt att se någon av dessa herrar slå henne.

Vad står loreen i nu?

ESC 2012: Nederländerna
 

Ni som följt med under resans gång vet att jag har någon konstig fördom mot Nederländerna i Eurovision Song Contest på senare år. Denna hängivan ESC-nation med extremt många fans som (jag anser) har befläckats med vanhedrande bidrag de senaste fem-sex åren vilka inte passar bättre än vid skampålen. Det finns ett skimmer av oseriositet över dom holländska bidragen och frågan jag ställt mig ett par år i rad är om dom verkligen är intresserade av att vinna Europa-finalen? Det kostar trots allt en del pengar att sända iväg en delegation Europa runt. Och fråga nummer två är således om dom i år skickar ett bidrag som faktiskt har en chans i Baku eller har de pårökta tv-tittarna återigen vunnit segern genom sina telefoner? Jag återkommer till detta.

Det vore precis som om TV-bolaget i Holland, TROS, tagit allvar på min kritik mot de holländska prestationerna de senaste åren för inför årets nationella uttagning, Nationaal Songfestival, hade det gjorts rejäla förändringar. Bolaget satte sig ner tillsammans med den, i Holland, välkända producenten John de Mol och arbetade fram det mest perfekta format för att plocka fram en vinnarkandidat till Azerbajdzjan.

Sex olika bidrag togs fram från olika genrer och stilar för att bilda en final som tilltalade den stora massan i Holland. Dessa sex akter delades in i tre olika par som fick mötas i dueller för att få fram tre stycken, gissa vad, Superfinalister. Framtagandet av de tre superfinalisterna gjordes via det hederliga femtio-femtiosystemet där en jury och tv-tittarna hade lika mycket att säga till om. Dessutom fanns en internationell jury också på plats men deras röster var bara rekommendationer. Det kan anses en gnutta onödigt att då ha en internationell jury på plats.

Finalen direktsändes naturligtvis i holländsk TV men också på alla ESC-nördars mecka, eurovision.tv. Tyvärr hade jag inte möjlighet att följa det live men jag har tittat nu i efterhand för att få mig en bild av upplägget. Jag kan tycka att Sveriges uttagning med 32 låtar är något i överkant men 6 låtar i en final är å andra sidan i underkant. Man kan kanske hitta en balans däremellan för det där med dueller är något som jag tycker fungerar.

Naturligtvis så var själva urvalsperioden också något ändrad. Under tre månader förra året så ställde TV-bolaget TROS ut en resväska på gården vid sitt huvudkvarter vari man skulle kunna lämna in sina bidrag. Detta offentliggjorde verkligen uttagningsprocessen och precis vem som helst fick komma dit och lämna sitt bidrag – så länge man talade till videokameran som satt installerad bredvid och berättade varför man skulle få deltaga. Detta resulterade i sammanlagt 450 olika bidrag, minsann.

Om man tittar till de tre inledande duellerna så var folket och juryn överens i de två första duellerna. Här kom också lite av vad som ansågs vara den stora skrällen då Raffaëla Platon inte gick vidare (holländsk Idol-vinnare) utan fick se sig besegrad av Joan Franka. I den tredje duellen röstade mer än 62% av folket på Kim de Boer samtidigt som 66% av juryn röstade på Ivan Peroti vilket gjorde att, när resultaten slagits samman, gick den sistnämnde vidare till Superfinalen.

Denna Superfinal som kom att bestå av nämnda Ivan Peroti, Joan Franka och Pearl Jozefsoon. Återigen var folket och juryn inte alls överens men denna gång så var det folkets röst som skulle bli den avgörande faktorn. Juryn höll Ivan Peroti som favorit och gav denne högsta betyg – folket gav samma bidrag minst antal röster. Juryn tyckte minst om Joan Franka – folket röstade henne till Europa-finalen i Baku. Med totalt 37,1% av samtliga röster vann hon med 3,5 procentenheter mot tvåan Pearl Jozefsoon och juryfavoriten Peroti hamnade sist.

Den andra april 1990 föddes denna Joan Franka i hamnstaden Rotterdam. Hon har ingen speciell musikalisk bakgrund utan slog igenomi Holland när hon deltog i “The Voice of Holland” 2010. Efter TV-showen fick hon förfrågan om att spela in en skiva men om det blev verklighet eller ej kan jag inte hitta någon information om. Dock så har hon släppt två stycken singlar som båda lyckats ta sig in på topplistorna i Holland.

Låten som hon framför, “You and me“, har hon skrivit själv tillsammans med Jessica Hoogeboom och är en ganska så lättsmält och trallvänlig poplåt. När jag för första gången hörde låten på YouTube (utan att titta på bidraget – precis som sig bör med mina traditioner) så blev jag positivt överraskade och insåg att Holland faktiskt hade skärpt till sig och skickat iväg något som åtminstone är bättre än de senaste åren.

Jag brukar använda mig av etiketten “fotstampsvarning” ibland när jag skriver om musik och allt som oftast är det ett väldigt gott betyg till en låt. Denna låt har också fotstampsvarning och det är även positivt menat. Låten inleds lite countryaktigt och genomsyras av tydliga, men enkla, instrument (gitarr, banjo, tamburin och trummor). Hennes röst är jag personligen lite tveksam till men är beredd ha förbiseende för det med tanke på att det är en uppryckning sett till det stora hela.

Låtens styrka ligger absolut i refrängen som jag tror kan sätta sig i flertalet skallar runt om i Europa och det andas positivism om låten. Det kan kanske till och med vara som så att man drar lite på mungiporna inombords. Det fungerar faktiskt och det tackar vi Holland för.

Men så tittar man på framträdandet. Och världens längsta suck kommer och man ser hur Holland helt plötsligt flyttat tillbaka 23 pinnhål och det där skimret av seriositet lägger sig över hela upplevelsen igen. Va fan! Vad håller hon på med? Jag kan tänka mig alla människor i Amsterdam som befinner sig i ett ständigt töcken av rus tycker att detta framträdandet var lustigt och att låten bidragit till en hallucination. En hallucination där dom ser en indianflicka stå på scen. Tyvärr är det inte någon hallucination. Ni har kanske inte sett framträdandet än men jag kan säga som så att hon står på scen fullt munderad med indiankläder. Med fjäderskrud och allt. Jag förstår inte alls kopplingen till låten men troligen är det som så för att jag inte är tillräckligt pårökt.

Såvida. SÅVIDA hon inte har förfäder som är indianer så kan jag ärligt säga att jag inte på något sätt överhuvudtaget kan se kopplingen till att hon står där med sin fjäderskrud och sjunger om henne och mig. Den enda kopplingen jag möjligen kan se är att låten doftar lite country men jag får inga direkta indianvibbar av det.

Men är det som så att hon har indianblod i sina ådror så kan jag vara beredd att ge henne cred för det. Då kommer bidraget i ett helt annat ljus. Men så länge det inte är bekräftat avfärdar jag framförandet som rent trams. Hon har ett väldigt europeiskt utseende (ett attraktivt sådant som jag gärna ser utan fågelpäls på huvudet) och jag tror oddsen för att hon är en avlägsen släkting till Sitting Bull är ganska så höga.

Så slutligen poängen. Mellan 1 och 5 är det som gäller vilket ni som bekant vet. Med tanke på ovanstående text så är jag villig att ge Holland sin bästa poäng på länge. Men det säger visserligen inte så mycket. Visar det sig att hon verkligen har indianblod i sig eller ger mig en fullgod anledning till varför hon är berättigad att stå klädd som en indian så är jag fanimej villig att ge Holland en fyra. Det är en väldigt trallvänlig låt och det är kanske en poängs kompensation för att dom åtminstone skickar en vettig låt i år. Men så länge hon bara är den simpla rotterdamskan så är jag bara villig att ge Holland en: 3

ESC 2012: Slovenien
 

Eurovision Song Contest är min stora källa till musik från Balkan och då framförallt från nationerna som gång i tiden gick tillsammans under namnet Jugoslavien. I och med att Slovenien under söndagskvällen höll sin nationella uttagning så har faktiskt samtliga 6 nationer från ex-Jugoslavien gjort klart med sina artister. Men för er som är uppmärksamma så tänker ni kanske att "oj, jag har ju missat hur många som helst". Då kan jag lugna er med att ni i så fall bara har missat min presentation av Kroatiens bidrag. Både Bosnien-Hercegovina, Makedonien och Montenegro har redovisat både artist och låt sedan ett par veckor tillbaka men låtarna finns inte tillgängliga att lyssna på. Serbien har dessutom valt ut sin artist (den troliga vinnaren Zeljko Joksimovic) men låten blir klar först den tionde mars. Så Slovenien blir alltså nummer två i ordningen från västra Balkan.

Nu ska ni få höra, alla ni belackare som tycker att Melodifestivalen är ett allt för utdraget spektakel. Den slovenska nationella uttagningen består egentligen av två olika tävlingar. Först så har vi den tävling som ska ta ut vilka artister som ska få chansen att tävla för Slovenien i Baku, Misija Evrovizija. Sen därpå så ska naturligtvis en låt väljas och då heter programmet EMA 2012. Eftersom att båda tävlingarna är en del av den nationella uttagningen så kan man säga att Slovenien absolut var en av de första nationerna i Europa som påbörjade jakten på sin vinnare i och med det första programmet som sändes i RTV Slovenia den 2 oktober. Det programmet var startskottet på 12 deltävlingar innan det var dags för det trettonde programmet igår som alltså också var finalen.

Likt de flesta talangtävlingarna som funnit i TV-tablåerna de senaste åren så började uttagningen med en auditionturné på fem olika orter i landet. Till Celje, Novo Mesto, Maribor, Koper och Ljubljana strömmade människor i hopp om att återvända med ett bevis på att han eller hon gått vidare i tävlingen. Det enda krav som ställdes var att om du ansökte skulle du vara minst 16 år gammal - precis som reglerna för ESC nuförtiden klargör.

130 deltagare valdes ut av en jury och fick framträda inför en jury som sedan hade till uppgift att gallra ut de 32 bästa artisterna. Var man så pass lyckligt lottad att hamna bland dessa 32 innebar det också att man var garanterad att få framträda i minst en utav de TV-sända showerna under oktober månad. Varje vecka tävlade 8 artister om fortsatt kontrakt men det var bara hälften som skulle gå vidare till nästa omgång. Därmed var deltagarantalet reducerat till 16.

Dessa 16 artister delades i sin tur in i två heat och fick framträda på nytt i TV i månadsskiftet oktober/november. Samma procedur gällde här och precis som i "Tio små negerpojkar" så var dom bara åtta kvar. Med start den 13 november så startades en sex veckor lång utgallring där en person försvann från showen varje vecka tills det bara återstod två artister som hade chansen att få representera sitt land. Ni känner igen upplägget från Idol möjligen.

Den 8 januari hölls så den sista deltävlingen där tre artister skulle bli två. På repertoaren stod det vars en poplåt och vars en Eurovision-klassiker. Tack vare ett bra framförande av fjolårets vinnarlåt "Running scared" och Ruslanas "Wild dances" stod det klart att finalen (den som helt plötsligt bytte namn till EMA 2012) skulle bli en kamp mellan syskonparet Nika & Eva Prusnik och Eva Boto.

I detta läget öppnade då RTV Slovenia upp marknaden för hela Europa genom att låta vem som helst skicka in låtbidrag som sedan en jury fick välja utifrån. Bidragen kom inte enbart från Slovenien utan även bland annat Danmark, Island, Kroatien och Malta fanns representerade.

I finalen fick de båda artisterna vars tre sånger att framträda med i TV-rutan och sedan skulle de slovenska TV-tittarna i kombination med en jury rösta fram vars ett bidrag till de båda artisterna som skulle framföras i en.... Superfinal! Den låt som gick vinnande ur den duellen var också den låt som den 24 maj får ställa sig på scenen i Baku - nästan exakt tre minuter före Sveriges bidrag gör detsamma. Och i en jämn kamp, som TV-tittarna helt avgjorde, stod Eva Boto som vinnare med låten "Verjamem".

Precis som jag skrev i Holland är Sloveniens artist en relativt okänd förmåga. Men det är ju å andra sidan inte speciellt konstigt då hon ställde upp i en talangtävling där man inte får delta om man är etablerad. Dessutom är hon bara 16 år gammal och har inte haft någon mogen möjlighet att utveckla några stordåd under sin livstid såhär långt.

Därför så går jag omgående över till att prata lite om låten istället. Det är så mycket trevligare och något mer relevant. Som ni kunde läsa i inledningen av detta blogginlägg så gillar jag musik från Balkan. Jag har en ganska så bred musiksmak vad gäller genrer och stilar men ska jag välja något som jag tänder rejält på så är det dramatiska ballader. Uppbyggnaden tillsammans med de otroligt vackra språken har under åren gett mig nog så många rysningar att jag blivit mer och mer beroende av Eurovision för varje år som gått.

Och så kommer Slovenien. Dom kommer med precis en sådan låt som är som gjord för mig. En låt med hög dos av dramatik och jag ser bilder av en inre kamp framför mig. Jag har ingen som helst aning om vad låten handlar om, bara det att Verjamem betyder "I believe". Och flicka lilla, vad du än tror på så tror jag också på det. För trots din ringa ålder så tar du dig an låten med så pass pondus att jag förvandlas till en nickedocka och skulle kunna säga ja till vad du än frågat mig.

Den är så fantastiskt bra uppbyggd med enbart ett litet aber. Själva crescendot av dramatiken infinner sig ungefär efter två minuter. Det betyder att det bara finns en minut kvar av att njuta av den fulla explosionen. Bombastiskt och härligt - precis så som det ska vara!

Introt känns lite som det är taget från "Sagan om ringen" och ja, jag känner att det finns några likheter med Marija Serifovics "Moltiva" som Serbien vann med för något år sedan. Men det är en av tidernas bästa vinnare så jag beklagar mig inte alls.

När jag tittade på liveframträdandet så blev jag inte lika frälst. Så därför gick jag över till att hitta en studioinspelning av låten och insåg en väldigt viktig sak som bör finnas med i bakhuvudet i Baku. Det kan vara det slovenska TV-bolaget som misslyckats men i livesändningen så hör man inte den fantastiska musiken eftersom den är lagd något lågt. Eva Botos röst (tillsammans med sin eminenta körare) tar över för mycket och då tappar låten lite eftersom det inte alltid hörs att hon sjunger "i takt" eller vad man ska säga. Så till Baku - tänk på en sak: Sänk mikrofonen eller höj musiken.

Och just ja. Tänk på en sak till: Byt inte till engelska! Snälla, rara, söta, lilla Eva. Sjung på slovenska och ge låten den extra dimension som den förtjänar.

Poängsättningsdags också såklart. Låten är fantastisk och är en klar femma. Men framträdandet är en aning tråkigt och tyvärr drar det ner betyget något. Dessutom så inväntar jag den mest givna femman av alla och jag tror att den låter kommer slå detta med hästlängder. Så tyvärr Eva, bara för rättvisans skull så på en femgradig skala ger jag dig "bara": 4

Schweiz klart bäst! I Sverige säger alla Loreen som jag har pratat med. Jag håller med.

kicken tycker Jedward har en ännu bättre låt än ifjol och då kicken håller Jedwards låt som den bästa förra året så håller vi Jedwards låt som den bästa i år också..:)

/energi

ESC 2012: Makedonien
 

Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har alla länder i forna Jugoslavien valt åtminstone artist men det har bara varit två bidrag som varit helt klara och därmed funnits tillgängliga på YouTube – min bästa källa till allt som rör Eurovision Song Contest. Men nu blir fler och fler bidrag klara för varje dag som går och det kommer bli en intensiv period innan det sista bidraget väljs den 18 mars – 21 stycken är kvar att offentliggöras.

Tillbaka till forna Jugoslavien och med förhoppningar från min sida om bra bidrag eftersom jag brukar vara svag för låtarna från dessa nationer. Efter de två nordliga nationerna (Slovenien och Kroatien) är det nu dags för det sydligaste – Makedonien. Jag orkar inte ge mig in i diskussionen om man ska skriva FYROM, FYR Makedonien eller bara Makedonien. Egentligen tycker jag att diskussionen (grekerna) är löjliga i frågan och av bekvämlighetsskäl och lathet så säger jag kort och gott: Makedonien.

Det makedonska TV-bolaget MKRTV bekräftade sitt deltagande i ESC 2012 genom att redan den nionde november 2011 internt välja artisten Kaliopi som landets representant till Baku. Drygt en vecka senare offentliggjorde även landets delegationsansvarige att landet bidrag, för fjärde året i rad, skulle framföras på det inhemska språket och inte på engelska. Ett oerhört glädjande besked tycker jag då jag har en liten förkärlek till att låten representerar nationen på något sätt i alla fall – och vad passar då inte bättre än på det inhemska språket? Låttiteln, “Crno i bielo” (“Црно и бело”), blev klar i början av januari men det var först i onsdags (29/2) som låten spelades upp för första gången, live i makedonsk TV.

Den här Kaliopi är ingen duvunge direkt. Det är en väl etablerad artist i både Makedonien och andra Balkan-länder. Hon föddes 1966 i Kicevo i dåvarande Jugoslavien. Kaliopi Bukle, som hon egentligen heter, intresserade sig tidigt för musik och redan som tioåring ställde hon upp i en lokal musiktävling för barn och framgången där gjorde att hon fick turnera runt till bland annat Tjeckoslovakien och Österrike.

Den musikaliska karriären fortsatte med sångstudier vid universitetet och mer deltagande i sångfestivaler runt om i det kommunistiska Östeuropa. 1984 blev hon utsedd till hela Jugoslaviens tredje bästa solist – något som sågs som en enorm succé med tanke på att hon var betydligt yngre än de övriga deltagarna i tävlingen. Slutet av 1980-talet var en enda karavan av succéer och hon släppte flertalet album – både som soloartist och i diverse bandkonstellationer. Hon framträdde på allt fler festivaler och i olika TV-shower och blev ett väletablerat namn över nästan hela Balkan och den trogna fanskaran växte sig större och större för varje år.

När succén var som störst för henne och hennes band “Kaliopi” valde hon, tillsammans med sin man, att flytta till Schweiz men ni som kan er nutidshistoria förstår att detta inte var något populärt beslut och flytten skapade problem. Problemen blev så pass stora att “Kaliopi” upphörde att existera och hon försvann från musikscenen, en del trodde för evigt.

Makedonien valde 1996 att försöka bli delaktiga i den europeiska gemenskapen som heter Eurovision Song Contest och fick möjligheten att delta i ett förkval till huvudtävlingen. I huvudstaden Skopje anordnades den nationella uttagningen, SkopjeFest, och detta event innebar återkomsten för Kaliopi på den stora musikaliska scenen. Hon valde att ställa upp med “Samo ti” och tog hem en brakseger efter att ha vunnit både bland TV-tittarna och juryn. Därmed blev hon Makedoniens första representant i Eurovision Song Contest även om hon aldrig fick uppträda. Makedonien klarade nämligen inte av att gå vidare från förkvalet och fick vänta ytterligare något år innan den riktiga debuten kom 1998.

Det makedonska folket hade inte glömt Kaliopi och hennes otroliga talang. Återigen syntes hon på scener runt om i landet och återigen växte populariteten något enormt. Hon valde i detta skede också att satsa på att skriva musik – inte bara framföra den. Hon skrev texter och musik till sig själv men också till andra inhemska artister och under en period var det som om allt hon skrev blev till guld. Hon har toppat de inhemska hitlistorna vid flertalet tillfällen, både som artist och som upphovsman åt andra artister. I och med den stora andelen människor från Balkan runt om i Europa har hon gjort spelningar i de flesta länder inför stora publikmassor. Bland annat har hon uppträtt i Sverige vid flertalet tillfällen.

Hon har deltagit i den nationella uttagningen vid flera tillfällen efter debuten men aldrig lyckats att ta hem segern – förrän i år. Låten “Crno i bielo” har hon skrivit själv tillsammans med Romeo Grill och låttiteln betyder “Svart och vit”. Det är en låt som inleds lugnt för att senare blir något hårdare i sin framtoning. Som jag skrev ovan så är jag ytterst glad att hon väljer att framföra låten på makedonska – det ger den en högre dimension. När jag sitter och lyssnar på låten så har jag svårt att föreställa mig den på engelska eller något annat internationellt språk.

Den är kanske inte den bästa låt som Makedonien skickat till Eurovision men å andra sidan inte på något sätt dåligt. Jag kan känna att jag saknar den där udden eller det som gör att den sticker ut ur mängden på ett positivt sätt. Hon är absolut en bra artist med något, i mina ögon väldigt attraktivt, hes röst och att hon lyckas att framföra låten råder det inga som helst tvivel om.

När låten spelades upp för första gången i onsdags så var det i ett program som var helt tillägnat Kaliopi. Hon framförde ett väl tilltaget smakprov på hennes tidigare utbud och avslutade kvällen med årets bidrag. Nu vet jag inte om detta är det framträdande som är tänkt att användas i Baku också men jag hoppas på lite förändringar. Det som jag kan se som positivt är att instrumenten som hörs i låten verkligen finns representerade på scen. Där är pianot. Där är fiolen. Och där är elgitarren. Hela showen går ju så klart i… svart och vitt. Men det är så tråkigt! Där händer verkligen ingenting! Den enda form av action är när hon går från pianot (och symboliskt lämnar den finstämda pianomusiken bakom sig) till scenen och låter låten övergå till något mer rock. Så våra kära makedonska vänner får nog jobba en del på framträdandet för att det ska bli bra.

Makedonien är lottade till semifinal nummer två – det vill säga samma som Sverige. Möjligheterna till avancemang finns absolut. Jag skulle nog vilja säga att dom är goda. Inte bara för att hon är en etablerad artist i många länder på Balkan utan också det faktum att Serbien, Bosnien-Hercegovina, Slovenien och Kroatien alla återfinns i samma semifinal. Lägg därtill Bulgarien som nog kommer ge höga poäng eftersom det i språkkretsar anses vara som så att makedonskan bara är en dialektal variant av bulgariskan. Förstår ni att Sverige verkligen måste skicka ett bra bidrag till Eurovision i år?

Nejdå. Jag har inte glömt poängsättningen. Den kommer här. Mellan ett och fem som ni vet och jag ska vara ärligt och säga att bara det faktum att låten framförs på makedonska höjer den ett snäpp. Den är inte lika bra som Kroatiens och därför så blir betygsättningen ganska så enkel i detta fallet: 3

ESC 2012: Israel
 

Dags för ytterligare ett bidrag som ska under lupp. Återigen också dags för en nation som valt sitt bidrag helt internt. Det är ganska många bidrag som valts av TV-bolag eller liknande i år och det är naturligtvis tråkigt eftersom jag tycker att ett bidrag ska röstas fram (av jury eller tittare). Men det ska ju å andra sidan bli ändring på detta - om jag inte missminner mig så redan till nästa år. Då måste samtliga nationer som vill delta i den europeiska finalen ha haft en nationell uttagning där det ska ha funnits minst två alternativ att välja på. Bra EBU!

Vi vänder blickarna mot Israel. Standardfrågan besvarar jag redan nu: Jo, Israel får lov att tävla i Eurovision Song Contest. Det är bara i Sverige som vi använder oss av uttrycket schlager-EM men det har egentligen inget med ett renodlat Europa att göra. Alla länder som är medlemmar i EBU får lov att ställa upp i tävlingen. Det gör i stort sett alla europeiska länder (den enda jag kan komma på som inte är medlemmar är Liechtenstein och Kosovo - därför har du aldrig sett dessa nationer delta heller) men också samtliga länder runt Medelhavet. Alltså kan Libanin, Syrien, Jordanien, Egypten, Libyen, Tunisien, Algeriet och Marocko också ställa upp. Marocko har förresten deltagit ett år - 1980.

IBA, som det ansvariga bolaget heter i Israel, valde alltså sitt bidrag helt internt. Jag vet inte riktigt anledningen men jag vet att det länge var osäkert om Israel ens skulle vara med och tävla i Azerbajdzjan. Den 26 maj infaller högtidsdagen Shavout i Israel och nu råkar den dagen sammanfalla med finalen i Baku. Under Shavout får ingen judisk person arbeta och det är just det man anser att man gör när man står på scen och sjunger. Men man kunde åsidosätta denna helgdag för ESCs skull och Israel kommer alltså att tävla - första semifinalen blir första hindret. Dessutom gränsar Azerbajdzjan till Israels eviga fiende - Iran - men man ska ha blivit garanterade säkerheten i Baku.

IBA bjöd in åtta stycken artister/grupper till att ha möjligheten att få representera Israel. Av dessa var det fem stycken som skickade in ett bidrag och det var nu alltså upp till IBA att välja ut den eller dom som kunde vara mest lämpade. Den sjunde februari offentliggjordes det att landet skulle representeras av gruppen Izabo och låten "Time" men det var först nu i dagarna som låten släpptes till allmänheten (läs: YouTube).

Izabo är en israelisk grupp som bildades för mer än tjugo år sedan och har en ytterst bred repertoar. Att genrebestämma gruppen är svår då de genom åren har laborerat med bland annat indierock, disco, punk, psykadelisk rock och traditionell mellanösternmusik.

Sedan starten 1989 har det varit lite olika bandkonstellationer inom Izabo men gemensamt för alla medlemmar är att det redan är etablerade och välkända musiker i Israel och därmed håller gruppen generellt en väldigt hög musikalisk kompetensnivå. Idag består gruppen av fyra medlemmar med en bred musikalisk och instrumentmässig kompetens. Izabo har genom åren gjort olika musikaliska samarbeten med andra israeliska musikstjärnor vilket har ökat dess popularitet. Idag är gruppen en av de större och mest populära i Israel och skördar ständigt nya framgångar i form av skivförsäljning och vunna musikpriser.

Låten "Time" skulle få vilken flower-power-entusiast som helst att gråta av glädje. Andreas Johnson skulle nog också fälla en och annan tår. Det som Izabo lyckats knåpa ihop är så otroligt medryckande och glatt att jag nog inte tror att det finns många människor som kan ärligt säga att dom tycker att bidraget är dåligt. Däremot kan man har olika åsikter om hur pass bra det egentligen är. För visst fasen blir man glad av att höra "Time" och för er som följt det som jag skrivit sedan tidigare så vill jag varna för en extrem fotstampsvarning.

Låten framförs till största delen på engelska men också delvis på hebreiska. De nationella reglerna i Israel säger att låten måste framföras, delvis, på hebreiska och går på så sätt emot vad EBU har för regler för den europeiska finalen. Men återigen så är det, i mina ögon, glädjande att man väljer att behålla en aning nationell identitet i låten. Nu är det så passande att det hebreiska stycket är refrängen och jag tror inte att så många bryr sig om att den sjungs på ett helt okänt språk. Man kommer på sig själv efter ett tag att man sitter och nynnar med. Så grattis, du har lärt dig lite hebreiska min vän. Inte illa!

Israel kommer som sagt att tävla i den första semifinalen där Sverige inte deltar. Och det ska vi nog vara glada för! Jag tror att Israel har väldigt goda möjligheter att ta sig vidare till finalen och bryta traditionen med Shavout. Låten har en refräng som sitter som klistrad innanför pannbenet redan efter en lyssning och av tradition så vet vi att det brukar vara ett lyckat koncept för avancemang. Sedan när den väl kommer till finalen så tror jag inte att den kan klara av någon större bragd än möjligen en topp-10.

Tyvärr finns inget liveframträdande tillgängligt utan jag har fått nöja mig med att bara lyssna på låten. Men eftersom bandet ska bestå av etablerade och kunniga musiker har jag inga som helst tvivel på att det kommer att fungera bra live.

Men jag då? Vad tycker jag? Jo, mina vänner. Jag tycker faktiskt att detta är bra. Mycket bättre än vad många andra nationer skickat iväg än så länge. Jag tycker faktiskt att det är riktigt bra. Jag blir glad av låten och den smittar av sig och är faktiskt den låt som jag gått och nynnat på mest de senaste dagarna. Och i och med fotstampsvarningen så är jag beredd att ge den ett högt betyg. På en skala mellan 1 och 5 så låter jag bidraget vässa sina armbågara och placera sig långt fram i resultatlistan. Israel, for you I give: 4

ESC 2012: Bulgarien
 

Nu jäklar presenteras bidragen på löpande band mina vänner. Det är väldigt intensiva dagar nu såhär i slutskedet av alla nationella uttagningar. Men jag kan inte säga något annat än att jag älskar det. När jag skriver dessa, varierande långa, referat om årens bidrag till Eurovision Song Contest så passar jag faktiskt också på att lyssna på andra låtar som tävlat i de nationella uttagningarna men som inte lyckades kamma hem segern i respektive nation. Och jag får medge att det produceras otroligt många bra låtar runt om i Europa - alla med hoppet om att få en gratisbiljett till Azerbajdzjans huvudstad Baku.

Efter att ha haft en del låtar som valts ut internt är det dags för en hederlig nationell final. Vi fortsätter vår vandring i de östra delarna av Europa och har nu kommit till Bulgarien. I Bulgarien gick uttagningen till som på så många andra platser i Europa. Först semifinal och sedan en final där juryn hade 50% av makten och Tv-tittarna 50% (genom sms, telefon och internet). Den bulgariska finalen, som arrangerades av TV-bolaget BNT, skulle bli så pass spännande som det bara kan bli.

Fram till början av november förra året kunde vem som helst skicka in sitt bidrag i hopp om att bli uttagen till semfinalen. En expertpanel bestående av prominenta musiker och mediamänniskor fick äran att plocka ut 60 bidrag i ett första steg. Dessa 60 bidrag fick sedan framföra sitt bidrag live inför panelen där agnarna skulle skiljas från vetet och resultera i 22 semifinalister.

Semifinalen ägde rum den 14 januari och utav de 22 bidragen skulle 12 få den gyllene biljetten till den stora finalen drygt en och en halv månad senare. I semifinalen hade expertpanelen och tv-tittarna lika mycket makt och rösterna fördelades enligt ett klassiskt 50/50-koncept. Sedan slogs poängsummorna ihop för att plocka fram de tolv finalisterna. Dock med ett undantag - det bidrag som expertpanelen respektive tv-tittarna tyckte var allra bäst gick direkt till final och de övriga tio bidragen var de med högst sammanlagd summa (expertpanel + tv-tittare).

I onsdags ägde så finalen rum i Sofia och som jag skrev ovan så skulle det bli en otroligt spännande och jämn final - precis som det skall vara. I finalstartfältet fanns, för oss i norra Europa, inga större namn men jag tycker personligen att där fanns en hel del bra bidrag som bulgarerna skulle kunna skickat till Baku.

Precis som i semifinalen så var röstningen uppdelad lika mellan juryn och tv-tittarna. De tolv bidragen framfördes i direktsändning och sedan var det bara för det bulgariska folket att lägga sina röster antingen via sms, via internet eller genom att ringa. Omröstningen var av hederlig ESC-anda då poäng delades ut enligt 12-10-8-7-6-5-4-3-2-1-modellen - både från juryn och från tv-tittarna.

När juryn hade angett sina röster så var det gruppen New 5 med "Chance for better life" som ledde tätt följd av förhandsfavoriten Dess med "Love is alive". Trea kom Sofi Marinova med sina åtta poäng. Tv-tittarna skulle nu avlägga sina röster och dom var inte helt ense med juryn utan hade Sofi Marinova som favorit vilket gav henne en totalsumma av 20 poäng. Det bulgariska folket hade sedan juryfavoriten New 5 på tredjeplats vilket gav gruppen 20 poäng. Dött lopp i finalen alltså.

Men som tur är så fanns det regelverk även för detta scenario. Enligt regelboken så skulle vinnaren utses av det bulgariska folket vid ett oavgjort resultat. Och eftersom Sofi Marinova fått flest röster av alla 12 bidrag så tog hon hem hela tävlingen och får alltså äran att representera Bulgarien i ESC 2012. Resultaten visade på en jordskredsseger då Sofi Marinova fick hela 6 910 SMS-röster mot tvåans 3 730.

Denna Sofi Marinova som är väl bekant i Bulgarien och omåttligt populär. Hon är född 1975 och är av romskt ursprung och det är något som har påverkat henne under sin musikaliska uppväxt. Hon anses vara extremt begåvad och har ett röstspektra som täcker hela fem oktaver. Precis som de flesta artister som kommer från de östra delarna av Europa så har Sofi Marinova deltagit i flertalet olika musiktävlingar runt om i regionen. Det som är utmärkande med Sofi är hennes romska ursprung och hon har även vunnit tävlingen "Song of the Gypsy" vid flertalet tillfällen.

I ESC-sammanhang är hon vad vi i Sverige kallar för en schlagerveteran. Hon ställde upp i den nationella uttagningen 2005 i duett tillsammans med den lika folkkära manliga artisten Slavi Trifonov. Men det deltagandet kantades av något som kan kallas för skandal då Trifunov helt plötsligt valde att hoppa av tävlingen, i direktsänd final, eftersom han ansåg att telefonregistreringen var manipulerad och påverkad av en stor telefonsponsor. När resultaten offentliggjordes visade det sig att Marinova/Trifonov förlorat finalen med enbart 76 rösters marginal till förmån för gruppen Kaffe.

År 2007 var hon tillbaka i den nationella uttagningen men lyckades heller inte denna gång att få äran att representera sitt land i Europa utan hon fick tålmodigt vänta till i år, 2012.

Hennes bidrag, "Love unlimited", är egentlige Eurovision-musik personifierad om jag får generalisera. Eller vad säg som att låten framförs på bulgariska. På arabiska. Och på azerbajdzjanska. Och lite grekiska. Plus en del engelska. Och kryddad med lite franska. Lägg därtill serbokroatiska. Plus spanska. Och turkiska. Avsluta med lite italienska. Och toppa det hela med romani. Voilá! Hela Europa på tre minuter.

Det är en låt som är som skriven för alla nattklubbar och när jag hörde låten första gången blev jag inte förvånad. Precis sådan här musik tyckte jag att Bulgarien skickade varje år. Det var liksom typiskt Bulgarien och Island - om ni förstår. Men vid en närmare efterkontroll så kan jag konstatera att så inte varit fallen för Bulgarien. Dom har faktiskt haft en ganska så bred repertoar på bidragen som skickats runt i Europa. Men ändå så känns det så Bulgariskt så rätt.

När jag sökte på YouTube efter låten fick jag upp ett liveframträdande. Jag pluggade in hörlurarna och surfade runt lite på andra sidor för att få ett intryck av låten utan att se framträdandet. Nästan omedelbart insåg jag att det inte kunde vara ett liveframträdande jag lyssnade på. Det lät för bra helt enkelt - rent röstmässigt. Men jodå. Det var så live det kunde bli. Herrejävlar vad hon i så fall lyckas med detta låten. Det är precis en sådan låt som 99,9% av alla artister skulle falsksjunga sig igenom och bara ta kål på den. Audiotunad så skulle det låta lika perfekt för alla.

Men Sofi Marinova - hon kan fanimej sjunga! Det märks att hon har ett brett spektra i sin sång och hon är som klippt och skuren för denna låten. Under Eurovision-veckan kommer låten att spelas flitigt på alla klubbar runt om i Baku och det kan möjligen vara som så att det blir en publikfavorit. Club ut i fingerspetsarna och det är så otroligt modernt. Jag gillar låten enormt mycket även om jag saknar fotstampsvarningen.

Men då har vi kommit fram till ett problem. Bulgarien tävlar i semifinal nummer 2. Precis samma som Sverige. Och eftersom jag är säker på att Loreen vinner den svenska uttagningen så kommer hon alltså få slåss om samma röster med Bulgarien. Det är samma typ av låt och jag tror att båda kan gå hem i Europa. Varför kunde inte Bulgarien ha lottats till den första semifinalen? Då hade allt varit så mycket enkelt.

För att försäkra mig var jag tvungen att gå in och lyssna på Loreens "Euphoria". Phew. Hon är bättre. Hennes låt är bättre. Det står jag för. Även om Sofi Marinova också är bra så har Loreen det där lilla extra - både i låten och i framförandet. Hon har inget att hämta rent röstmässigt mot Sofi men helhetskonceptet talar till Loreens fördel. Så om vi ska övergå till poängsättningen för Bulgarien i år så har jag kommit fram till ett resonemang. Jag ger som 4,49 i poäng. Och eftersom jag avrundar till hela tal så kan ni redan nu räkna ut vad hon får av mig. Hur mycket jag än vill sätta en femma på henne så kan jag inte det eftersom jag tycker att Loreen är bättre. Så Bulgarien, varsågoda: 4

Är det någon här som har koll på om den internationella juryn till lördagens final får höra liveframträdandet eller om dom får studioinspelningen? En ganska så avgörande skillnad...

ESC 2012: Spanien
 

Ett så stort evenemang som Eurovision Song Contest är lockar naturligtvis stora fans runt om i Europa. Men man ska inte frångå att evenemanget är stort även utanför Europas gränser. Showen sänds i Australien, på Grönland och på Nya Zeeland och runt om på nätets alla forum som behandlar tävlingen diskuteras det fram och tillbaka om vilka låtar som egentligen är bäst. Många har ett intresse att poängsätta låtarna så fort dom kommer enligt ESC-modellen 12-10-8-7-6-5-4-3-2-1 och väldigt ofta så poppar det upp favoriter som älskas över hela världen och som är storfavoriter. Ibland håller dessa favoriter och ibland inte.

En sådan favorit kommer i år från Spanien. Den har blivit en rejäl snackis runt om på olika forum men jag skulle kunna tro att det beror på att Spanien på senare år skickat medelmåttiga bidrag till Europafinalen. Ett par år har dom även skickat bidrag som är en bra bit under medelmåttsstandard. Spanien tillhör ju som bekant "the big 5" och är alltid direktkvalificerade till finalerna så dom har inte behövt bry sig om deras resultat. Och tittar vi de tio senaste åren så har dom en slutplaceringsrad som ser ut som följande: 23-15-23-16-20-21-21-10-8-7. Sjundeplatsen är från 2002 och känns det inte lite som att Spanien borde kunna ha vaskat fram bättre bidrag än dessa placeringar? Vi får gå tillbaka till 1995 för att hitta deras senaste top-3-placering och 1969 för att hitta deras senaste vinst. Men kanske kan det vara en attitydförändring på väg från den spanska sidan.

Det ansvariga spanska bolaget, RTVE, valde i år att lämna konceptet med nationella finaler som funnits i Spanien under de sex senaste åren. I år valde bolaget själv artisten helt internt men vilket bidrag som skulle framföras i finalen i Baku i maj skulle det spanska folket få vara med att bestämma och som jag nämnt tidigare så är det så de nya reglerna kommer att se ut för Europa nästa år. Folket eller en jury måste ha minst två alternativ att rösta på - låt eller artist eller båda delar.

I dagarna strax före den 21 december 2011 gick RTVE ut med att landet skulle representeras av en solist och jag fick känslan av att Spanien ville tillbaka till ESCs finrum och vara med att slåss om totalsegern. Sångerskan som valdes ut heter Pastora Soler och är en mycket väletablerad artist hemma i Spanien och ett känt namn inom Eurovisionkretsar. Därför var det många forum som exploderade av jubel när det blev klart att det skulle vara just Pastora Soler som fick stå på scenen i Azerbajdzjan och försvara de rödgula färgerna.

Vilket bidrag hon skulle framföra i finalen var alltså helt upp till det spanska folket. Däremot var valet av vilka låtar hon skulle uppträda med något mer restriktivt. Det var bara tre låtar som skulle väljas till den nationella finalen och två av dessa skulle plockas fram av henne själv och teamet runt om henne. Man gjorde så för att hon skulle få med låtar som var gjorda av artister som var vana att arbeta tillsammans med henne och som visste vad som passade henne. Den tredje låten skulle plockas fram genom en omröstning på internet där det spanska folket fick två bidrag att välja på och där vinnaren då skulle framföras av henne i finalen.

En av låtarna som valdes ut direkt av Soler och hennes team var skriven av ett svenskt team med den inte helt okända Thomas G:son i ledningen. Tillsammans med Tony Sánchez-Ohlsson och Erik Bernholm skrev dom bidraget "Quédate conmigo" och den framfördes som nummer två i startordningen när finalen gick av stapeln i Pozuelo de Alarcón strax utanför Madrid i lördags.

Finalen var uppbyggd som på många andra platser i Europa och även som finalen i Azerbajdzjan. Både en jury och det spanska folket skulle få rösta med en jämvikt på 50%. Skulle det visa sig bli oavgjort så var det folkets röst som skulle väga tyngst. Juryn i det här fallet bestod av tre prominenta personer som fick dela ut en tolva, en tia och en åtta till de tre bidragen.

Juryn fick först avlägga sina röster och G:sons bidrag fick samtliga tre tolvor och inkasserade alltså maximala 36 poäng inför folkomröstningen. Den låt som folket hade som favorit skulle få 36 poäng och med en överlägsen seger (56% av rösterna) fick G:son även det spanska folkets förtroende och "Quédate conmigo" blev landets bidrag till Azerbajdzjan.

Pilar Sánchez Luque föddes strax utanför Sevilla på hösten 1978. Redan som barn framträdde hon på lokala scener och sjöng flamenco och copla (andalusisk traditionell musik) och som 16-åring signade hon sitt första skivkontrakt och fick släppa sitt första album som framförallt bestod av covers på klassiska coplasånger. Hennes andra album släpptes bara något år senare och då var det mer fokus på pop och bredare musik och genom denna blev hon upptäckt av en större grupp musikintresserade i Spanien.

Och sedan har det bara rullat på. Hon har släppt nio album i Spanien varav många sålt platinum, haft fleratlet listettor hemma i Spanien men också i Turkiet, experimenterat med electronica-musik, uppträtt på Kairos operahus och gjort flertalet turnéer runt om i Spanien och den latinamerikanska världen. Hon har även hunnit släppa ett Greatest Hits-album och är väldigt populär hemma i Spanien där hon skördar framgångar så fort hon släpper ett album.

"Quédate conmigo" betyder "Stanna hos mig" och det är en extrem powerballad som Pastora Soler lyckas leverera med bravur. Hon är en otroligt skicklig sångerska och vet hur man plockar fram de höga tonerna rätt. Dessutom så innehåller den en del stråkar vilket får igång mig. Den är klassiskt uppbyggd med en extremt kraftfull refräng i slutet vilket kan skicka ut en del rysningar längs Europas ryggrader. Jag har hört både studioinspelningen och liveversionen och hon leverera lika bra var man än lyssnar.

Min spanska är aningens knagglig men jag förstår att hon ber om ursäkt för en del saker i låten. En kärleksförklaring till någon som hon aldrig lyckades övertala om hur mycket hon älskade och som hon aldrig riktigt förstod hur hon kunde älska. Rent textmässigt kan det nog inte bli mer cheesy men hon levererar det så snyggt paketerat.

Scenframträdandet är simpelt och kan tyckas tråkigt. Hon står på scenen och gör i stort sett inte mer än så. Men det behövs inte. Hon låter sin röst röra om hos oss tittare och hon har en text som är så kraftfull att hon bara vill framföra den. Och det känns så rätt i detta fall när Eurovision mer och mer handlar om att framföra en ljusshow utan dess like där man gör allt för att sticka ut ur mängden. Men ibland är det det enkla som är det snygga.

Om man ser till konkurrensen så är hon överlägsen än så länge vad gäller powerballader. Det har ju inte direkt varit så många av dom men däremot så finns det ett par lugna låtar som är i samma klass. Och så finns det ju ett bättre som är så mycket bättre om vi ser till lugnare låtar. Så när vi kommer till poängsättningen kan jag inte ge henne full pott. Det saknas det där lilla extra men för alla er som tyckte Yohanna levererade "Is it true" för Island för två år sedan kommer att finna Pastora Soler tilltalande och det har jag full respekt för. Så, på en skala mellan 1 och 5 så är jag glad att äntligen kunna ge Spanien ett högt poäng: 4

ESC 2012: Italien
 

I och med det här inlägget så kan man inte heller undvika att prata lite kort om Eurovisions historia. För att göra ett på tok för långt inlägg kort så kan jag säga att hela spektaklet Eurovision Song Contest har sin grund i den italienska Sanremo-festivalen. Inspirerade av denna stora musiktävling i Italien startades ESC upp 1956 och har gått av stapeln ända sedan dessa. Det första året deltog sju nationer och sedan dess har kostymen bara vuxit och vuxit och till tävlingen i år så kommer 43 länder att delta. Dessa 43 plus Luxembourg, Marocko, Jugoslavien, Polen, Tjeckien, Andorra och Monaco är de 50 nationer som någonsin tävlat i Eurovision och de som närmast står och knackar på dörren för att få vara med är Liechtenstein och Kosovo.

Italien återkom ju till tävlingen under stort jubel förra året efter att ha varit frånvarande i 13 år. Återkomsten innebar en överraskande andraplats i finalen och elaka tungor säger att de olika jurygrupperna runt om i Europa medvetet gav Italien höga poäng för att hålla dom kvar i tävlingen. Att det var tack vare jurygrupperna som Italien hamnade tvåa är inget att sticka under stolen med men allt det andra låter jag vara osagt. Italien fick överlägset flest röster av juryn (251 poäng totalt mot tvåan Azerbajdzjans 182) men det röstande folket hade Italien först på en elfteplats.

Men trots den mångåriga frånvaron så har Sanremofestivalen varit precis lika aktiv som den varit sedan starten 1951. Och den är än idag på sätt och vis uttagningstävlingen för Italien till Eurovision Song Contest. Bara med den markanta skillnaden att vinnaren i Sanremo inte behöver vara det bidrag som Italien skickar ut i Europa. Det är någon av artisterna som tävlar i Sanremo som får åka ut till Europa men det är en jury som avgör vilken som passar bäst att representera Italien. Det är till och med som så att det inte är säkert att låten som artisten framför i Sanremofestivalen är den som skickas iväg utan där har artisten lite chans att förhandla.

I Sanremofestivalen 2012 var det artisten Emma Marrone som tog hem segern med sin "Non é l'inferno" men det var inte hon som valdes ut att skickas till Baku. Istället gick den biljetten till Nina Zilli och hennes "Per sempre" som i den nationella tävlingen hamnade först på sjundeplats. I och med de nya reglerna inför nästa år i Eurovision (en jury eller folket måste ha två alternativ att välja på) vet jag faktiskt inte om reglerna kommer att ändras i Italien. Kanske blir det som så att vinnaren av Sanremofestivalen är det bidrag som Italien skickar till finalen av Eurovision Song Contest. Å andra sidan tror jag makten i detta fall ligger hos Italien eftersom EBU har försökt övertala Italien att komma tillbaka till Eurovision i 13 år. Men det återstår att se.

Nina Zilli är ett artistnamn och sångerskan heter egentligen Maria Chiara Franschetta och är en 32-årig kvinna från Piacenza. Trots sin ålder var det först för två år sedan som hon slog igenom rent musikaliskt i Italien. Hen blev uttagen att ställa upp i den del av Sanremofestivalen 2010 som heter "Nuova Generazione" och är chansen för oetablerade artister att visa upp sig för en dryg fjärdedel av den italienska befolkningen. Sanremos genomslagskraft är gigantiskt i Italien och i och med hennes placering bland de fyra främsta i tävlingen blev hon rikskänd i hela Italien.

Men bara för att hon slog igenom sent betyder det inte att hon inte haft någon musikalisk bakgrund. Tvärtom. Nina Zilli flyttade i unga år till Irland och började där uppträda live. Hon studerade opera vid konservatoriet och bildade ett band. Hon valde att flytta över Atlanten till Chicago och New York och blev där intresserad av "black music".

Hon återvände snart till Italien och blev känd i TV-rutan genom bland annat sitt jobb som VJ på MTVItalia. Parallellt med TV-uppdragen arbetade hon med sitt första album men efter olika problem och dispyter med sitt skivbolag blev det aldrig något skivsläpp. Hon valde då istället att utbilda sig civilt vid universitetet i Milano och lade, för en tid, musikkarriären åt sidan.

2009 kom hon dock tillbaka och släppte en EP. Det var i denna veva hon också valde sitt artistnamn som är en kombination av hennes mammas efternamn (Zilli) och artisten Nina Simone. Tacka vare skivsläppet fick Nina Zilli möjligheten att delta på soundtracket till filmen "Loose cannons" och till spelet Pro Evolution Soccer 2011. Och sedan rullade det på och hon blev uttagen till Sanremo där hon fick sitt stora genombrott 2010 och till år 2012 fick hon tävla i den "riktiga" kategorin där hon alltså slutade på en sjundeplats.

Lite precis som förra året så skickar Italien ett bidrag som är väldigt bra rent musikaliskt. Men i mina ögon kan det vara för "svår" musik för övriga Europa. Det är inte alls lättuggat som många andra låtar som kommer stå på scen i Baku i slutet av maj. Jag ska inflika att jag fullkomligt älskar allt som har med Italien att göra och italiensk musik är bland den bästa som finns. Italienarna har en förmåga att blanda in det emotionella i sina låtar och språket är som gjort för att framföras genom musik. Så jag ska försöka att se detta med neutrala ögon (och öron).

Hennes låt "Per sempre" är en big-bandlåt som är pompös och stilig. Det känns lite som att den hör hemma på ett cocktailparty några årtionden tillbaka. Men samtidigt så känns den modern och väldigt snygg. Men jag återkommer hela tiden i mitt huvud till det faktum att jag tror att låten är för avancerad. Och i Eurovisionsammanhang nuförtiden är det inte alltid en fördel. Troligen kommer den att gå hem till den musikkunniga juryn men jag tror inte att det europeiska folket förstår låten och kommer inte att lägga sina röster här.

Jag själv är något besviken. Efter att ha befunnit mig i Italien under ett par månader i slutet av förra månaden vet jag att det finns så mycket bra och ny musik i det landet. Jag hade själv hoppats på att få höra mina favoriter Modá men det ville sig inte alls. Naturligtvis går jag igång på språket och jag tycker att hon levererar låten bra. Man kan känna hennes passion för "black music" och att hon är en skicklig sångerska råder det inga tvivel om. Men ändå är jag inte nöjd. Jag är en sucker för ballader och lugn musik men detta får mig inte att vibrera alls.

Innan jag avslöjar mitt betyg till henne ska jag bara bli nostalgisk en sista gång. Valet att YouTube-klipp är noga utvalt. Dels får vi höra lite av det fantastiska språket i början men också det faktum att vi får lite ESC-nostalgi när konduktören till orkestern presenteras. Precis som Eurovision hade fram till slutet av 1990-talet. Sanremo använder sig nämligen av en levande orkester och det är så mycket mer charm i det än förinspelad musik á la ESC 2012.

Tillbaka till poängen. Tyvärr kan jag inte klassa Italien speciellt högt i år. I Sanremotävlingen fanns så många bättre låtar än Nina Zilli och jag blev lite besviken när jag fick höra att hon valts ut att representera Italien. Jag hade förhoppningar om att hon kanske skulle kunna välja en annan låt till Europafinalen men icke. Så tyvärr Italien. Återkom 2013 med något bättre för i år blir det bara: 2

http://www.expressen.se/noje/melodif...n-pa-fredagen/


Här är nog svaret du sökte :)

Om nu detta inte var en gammal artikel vill säga.....

Tack. Artikeln var visserligen gällande fjolårets final men kan ju vara som så att reglerna är desamma i år också. Tack iaf!

ESC 2012: Litauen
 

Jag läste häromdagen en intressant artikel på SVTs Melodifestivalensajt om hur man kan indela den svenska uttagningens 2000-talshistoria i 4 faser. Gustav Dahlin beskriver hur den klassiska schlagern har dött ut och där utvecklingen gått 90-talets dansbandsinfluerade schlager (Charlotte Nilsson), via Booby Ljunggrens storhetstid i början på 2000-talet (Shirley Clamp) och Fredrik Kempes dominans (Eric Saade) i slutet för att numera handla om florfillers (Danny). Man kan väl på sätt och vis applicera samma koncept på Eurovision Song Contest. Det som vann kring Millennieskiftet hade absolut inte gått hem idag och bidragen blir mer och mer inriktade på att passa dansgolvet eller hitlistorna. Länderna från öst bidrar starkt till denna trend samtidigt som stora delar av västra Europa inte helt och hållet vill släppa taget om sina traditionella schlagers.

Och mitt i detta resonemang kommer Litauen med årets bidrag. Det går emot precis allt jag skrivit ovan och jag förstår verkligen vad litauerna anser vara bra och modern musik. Är vår kära baltgranne verkligen så ouppdaterad? Fast när jag tittar tillbaka på vad Litauen haft med i Eurovision inser jag att det måste vara Europas minst utvecklade land. Där finns absolut ingenting som kan ha skickat till Europa med tanken att ta hem hela tjottaballongen. Skräp rent ut sagt!

Den litauiska uttagningen är exakt identisk med Melodifestivalen med två smådetaljer som skiljer. Så helt plötsligt inser jag hur stolta vi ska vara över Melodifestivalen som åtminstone producerar en hel del bra låtar. Det ska tilläggas att jag inte sett något alls av den litauiska uttagningen och har ingen som helst aning om motståndet till finalvinnaren.

TV-bolaget LRT hade visserligen stora ekonomiska bekymmer men valde ändå att arrangera en nationell uttagning med fyra semifinaler och en final. Vem som helst fick lämna in sitt bidrag under slutet av 2011 och därefter skulle en jury plocka ut 36 bidrag som skulle tävla i fura semifinaler med 9 bidrag i varje. Från varje semifinal skulle sen 3 bidrag väljas till finalen genom 50% jury och 50% tittarröster. Utöver de 12 bidragen fick juryn även plocka med två extra bidrag som inte tagit någon av de tre främsta platserna i respektive semifinal.

Finalen gick av stapeln den 3 mars och det fastställdes en prislista för de som hamnade i toppen av finalen. Vinnaren skulle få drygt €4 300, tvåan drygt €2 900 och trean €1 400. Detta kan jag ställa mig extremt frågande till med tanke på att vi pratar om ett bolag med en svår ekonomisk situation och som till och med funderar på en intern uttagning till nästa års Eurovision. Skippa vinstpengarna och låt artisterna tävla för äran. Det känns som om det är tillräckligt med prestige och mediatid för finalisterna ändå för att de ska kunna tjäna in en och annan litas.

De fjorton finalisterna framförde sina bidrag och sedan var det upp till jury och tittare att välja ut 3 bidrag som skulle gå vidare till Superfinalen. Skönt att höra det uttrycket igen eftersom det var ett tag sedan denna nymodighet fanns i någon nationell uttagning i år... Redan i grundomgången av finalen hade både juryn och tittarna samma favorit så naturligtvis ska jag inte fylla ut någon spaltmeter i onödan eftersom Superfinalen aldrig blev något spännande. Donny Montell med "Love is blind" skickas till Baku för att representera Litauen i årets Eurovision. Och vet ni vad? Litauen är i samma semifinal som Sverige så det tackar och bockar vi för. För Litauen har inget som helst i finalen att göra.

För er som har lite hum om olika namn kanske inser att Donny Montell inte låter speciellt litauiskt. I Litauen slutar ju i stort sett alla namn på -vicius eller -das och detta låter väl aningen engelskt? Jodå. Pojkspolingen är helt och hållet litauisk och heter egentligen Donatas Montvydas. Om han nu skullevälja ett artistnamn - kunde han då inte välja något som låter lite mer... tidsenligt? Nej just ja. Litauen var det som vi pratade om.

Glädjande nog finns det inte så mycket information att hitta om denna Donny Montell. Mitt intresse för detta bidrag är i stort sett lika med noll men jag ska pliktskyldigt säga att han är född i Vilnius och är fyller 25 år i sommar. Han har tydligen slagit igenom i någon talangtävling för fyra år sedan och efter det haft några listettor i hemlandet. Suck.

Låten då? "Love is blind" heter den alltså och ja... Den är helt ouppdaterad? När jag lyssnar på den kan jag inte sluta tänka på att dom troligen försökt kompensera för något. Den går i ett tempo som gör mig så frustrerad! Antingen får dom se till att öka tempot och köra lite hårdare på musiken. Eller så får dom lugna ner den helt och hållet och göra ballad av den. Den känns lite som George Michael i skarven av 80- och 90-talet inblandat med en gnutta disco.

Totalt anonymt och dessutom så envisas han att sjunga på sin taskiga öststatsengelska. Han kunde väl åtminstone ha framför bidraget på litauiska så hade han kanske fått några sympatier hos mig. Men nej, han tror säkert att han är så förbannat cool och modern att han måste visa sina kunskaper i engelska. Skönt nog finns det inte något liveklipp på honom än utan jag gar bara hört studioinspelningen (tror jag). Vill inte höra hans engelska live.

Äh. Jag drar inte ut på eländet. Jag trodde faktiskt inte det skulle kunna bli sämre än Albanien i år men varsågod Litauen - ni klarade det med råge. Omgångens överlägset lättaste poäng att sätta på min betygsskala mellan 1 och 5. Det är skönt att stänga ner detta kapitel nu och ge Litauen årets mest solklara: 1

No offense, men du ska ha en eloge att du kan skriva så mycket om något så ointressant

ESC 2012: Estland
 

Jag har fått några kommentarer om att jag totalsågade Litauen i mitt förra inlägg. Men jag kan allvarligt inte ta den låten på allvar och den är så otroligt odaterad och dålig att den egentligen förtjänade en nolla i protokollet. Men det är ju trevligt att det skapar reaktioner åtminstone. Och på tal om att inte hänga med i tiden...

Estland. Dags för presentation av ytterligare en baltisk granne. På senare år har esterna skickat iväg lite annorlunda bidrag till Europafinalen. Annorlunda på ett väldigt positivt sätt vill jag understryka. Dom har varit en frisk fläkt i Eurovision men det har inte alltid gått hem i Europa och man har faktiskt bara två finalplatser sedan 2004, Av tradition brukar vi svenskar tycka om musiken som kommer från Estland och det är faktiskt bara finnarna som genom åren gett mer poäng till Estland än svenskarna.

Precis som Sverige har Melodifestivalen som ett starkt varumärke så har Estland detsamma. Eesti Laul, som tävlingen heter på andra sidan Östersjön, är en oerhört populär tävling som drar många stora namn varje år. TV-bolaget ERR var tidiga ute med att anmäla sitt deltagande till ESC 2012 och den 26 september förra året öppnade man möjligheten för esterna att skicka in nya bidrag.

Upplägget är inte helt okänt med två stycken semifinal, en final och slutligen en superfinal. Totalt skickades det in 159 bidrag som ville få chansen att få stå på den musikaliska scenen i Baku i slutet av maj och utav dessa tog 20 stycken ut av ERR till två semifinaler som gick av stapeln i slutet av februari månad. I årets startfält syntes bland annat Malcolm Lincoln som tävlade för Estland i Oslo för två år sedan, Liis Lemsalu som vann estniska Idol i fjol och Lenna som varit medlem i bandet Vanilla Ninja som representerade Schweiz 2005.

Från den första semifinalen gick en kille vid namn Ott Lepland vidare genom att fullkomligt krossa övriga motståndare när det kom till tv-tittarnas röster. Han fick nästan lika många röster som tvåan, trean och fyran tillsammans, Dessutom gick han hem hos juryn vilket gjorde hans finalplats säkrad. Semifinalerna avgjordes med det hederliga 50/50-systemet där en jury och folket hade lika stor makt. Den andra semifinalen blev betydligt jämnare med Lenna som segrare men bara med ett knappt försprång till tvåan.

Finalen så. Den gick av stapeln den tredje mars i Nikoa Concert Hall i Tallinn och bestod av tio bidrag - fem från varje semifinal. Och precis som i semifinalerna avgjordes utgången med både jury och tittare innan det var dags för den avslutande superfinalen. Om semifinalen var en kross av Ott Lepland bland det estniska folket var det inget mot vad som hände i finalen där han fick över 18 000 röster samtidigt som tvåan, Lenna, fick strax under 8 000. Juryn höll delvis med det estniska folket med hade Lenna som favorit före Ott Lepland så dessa två fick göra upp i Superfinalen där tv-tittarna hade den totala makten.

Spännande? Näe. Ott Lepland lekte hem det hela och fick 67% av rösterna och är alltså Estland representant till den andra semifinalen i Baku den 24 maj. Med andra ord samma semifinal som Sverige kommer att ställa upp i och vi kan väl säga som såhär - vi tävlar nog inte om samma röster.

Även om Ott Lepland slog igenom för den stora estniska massan genom att vinna Idol 2010 är han inte helt oäven i musikstudion. Redan som barn så spelade han in skivor och den första släpptes när han bara var 8 år gammal 1995. Han sjöng in klassiska estniska barnsånger och fick en del framgångar på den inhemska marknaden.

Efter ett par års studier av musik vid Georg Ots' musikskola i Tallinn ville han tillbaka till rampljuset och sökte till den estniska versionen av Idol. Och precis som jag nämnt ovan så gick han hela vägen till final där han slutligen stod som vinnare. Längs vägen slog han bland annat ut fjolårets estniska representant, Getter Jaani. Men det är inte bara genom sång som han lyckats nå sin framgång. Han är även en skicklig pianist och har spelat i över tio år.

Året efter vinsten i Idol satsade han på ett annat TV-koncept som finns i Estland och går ut på att man ska hitta den musikaliska huvudstaden i landet. Han tävlade för sin hemstad, Kärdla, och fick under ett par veckors tid stå på scen med andra människor från sin hemstad - bland annat sin mormor, svåger och en lokal kör. Framgången med Idol fortsätta även i detta program och i skrivande stund är Kärdla den musikaliska huvudstaden i Estland eftersom Ott Lepland tog hem även det programet. Och tredje segern i rad blev det alltså i år där han vann Eesti Laul och får representera Estland i Azerbajdzjan.

"Kuula" som låten heter´(betyder "lyssna") är en avskalad och enkel pianoballad. Jag kan återkomma lite till Litauen och det omoderna ljudet även här. Den fick mig att tänka på en personlig favorit som jag var tvungen att gå tillbaka och lyssna på. Kommer ni ihåg Koit Toomes "Mere lapsed" från 1998? Det är inte milslånga avstånd mellan dessa låtar och kan får en liten känsla av att "Kuula" inte är så modern som den skulle kunna vara.

Det är inte i närheten av omodernt som i Litauens fall men det känns som om denna låten skulle kunna vara som bäst runt 2004-2005 någonstans. Jag vill dock ändå inte påstå att låten är dålig på något sätt. Den utmärker sig för dåligt bara och jag tror att den kan komma få det svårt i semifinalen. Den kommer att ligga precis på gränsen till att kunna ta sig till final och ett bra liveframträdande kan vara det som är tungan på vågen och låter bidraget uppträda en gång till i Baku.

Men jag är en sucker för ballader och återigen så kommer stråkarna tillbaka vilket får igång mig. Det är inte den bästa balladen som finns med i år men däremot tycker jag att det estniska språket gör sig rätt i just en ballad. Så jag får hoppas på att han väljer att sjunga på estniska i Azerbajdzjan också så blir det så bra som det kan bli. Med en summering av allt jag skrivit här så kan jag inte komma fram till något annat än att låten bör få följande poäng på en skala mellan ett och fem: 3

ESC 2012: Armenien
 

Det har varit ett osäkert kort men idag blev det klart att Armenien inte ställer upp i årets Eurovision Song Contest i grannlandet Azerbajdzjan. Anledning? Azerbajzjan och Armenien är formellt i krig med varandra om enklaven Nagorno-Karabakh.

Armenien hade sedan en tid bestämt sig för att trots allt ställa upp i årets Eurovision Song Contest och EBU skulle gör allt i sin makt för att garantera den armeniska delegationens säkerhet i Baku. Men under onsdagskvällen kom alltså beslutet att arrangerande TV-bolag i Armenien drar tillbaka sin anmälan till showen.

Huruvida detta kommer att leda till repressalier för Armenien vet jag inte men enligt EBUs stadgar och regler får ett land inte dra sig ur tävlingen efter ett fastsällt datum (i december). Beslutet från Armenien kan innebära att landet stängs av från tävlingen i ett par år.

Personligen tycker jag det är lite synd att inte ha med Armenien i ESC då landet ofta skickar iväg bidrag som är lite som en frisk fläkt och något annorlunda än övriga i startfältet. För svensk del så innebär detta att vi får en semifinalsmotståndare mindre då Armenien egentligen skulle ha tävlat i den andra semifinalen på torsdagen den 24 maj.

Som en liten påminnelse om vad vi kommer att missa så länkar jag här under YouTube-klipp till Armeniens sex tidigare bidrag till Eurovision. Vem glömmer klassikern "Jan jan" eller vem kan inte tycka om "Qélé qélé"? Värt att notera är att Armenien för första gången i fjol inte lyckades ta sig till finalen så det är en stark nation som vi nu, tyvärr, får klara oss utan.