Ur Travronden (för dem som inte läst det)

[hoola]

Skrivet av Ulf Bertilsson

Tränaren kan ha jobbat tålmodigt med sin springare i fyra, fem år. Men när hästen äntligen står i vinnarcirkeln är det nästan alltid catchdrivern – som bara lagt ner några minuters jobb – som är huvudpersonen. Okej, en championtränare som Daniel Redén glöms sällan bort. Han behövs dessutom i mediedramaturgin eftersom han är mer känslosam vid mikrofonen än sin vapendragare Örjan Kihlström.

Men ofta är det närmast pinsamt att följa sändningarna och läsa referaten när en vinnartränare inte nämns vid namn, när det enda som förkunnas är att den segrande hästen är amatörtränad.

Som att Janne Andersson anonymiseras och bara kallas för fotbollstränaren. Som att Mia Skäringer anonymiseras och bara kallas för humorprofilen. Som att Svante Båth anonymiseras och bara kallas för proffstränaren.

Travmedierna har ett stort ansvar här. När den okände Henrik Nilsson vann STL-försök och final med Takata i vårvintras gjorde han det både som kusk och tränare. Han skapade en V75-vinnare av en häst som Nurmos och Goop misslyckats med. Och inte ens Örjan Kihlström hade kört fiffigare än vad Henke lyckades med – två gånger om.

Men reaktionen i ATG:s direktsändningar i teve och på nätet var inte David slog Goliat, som brukar vara en bra medietrigger. I stället suckades det djupt över att studiopersonalen hade spruckit på sina egna V75-system. Ursäkta. Kallas det journalistik? Eller avlönat navelskåderi?

Att nästan all fokus ligger på storfräsarna skapar en skev bild av travet. Som väl fortfarande kan kallas en folkrörelse? Om än tynande.

Dessutom riskerar stjärnorna att få en pompös självbild. Att de är lite förmer än vi andra, större, värdefullare. Alla klarar inte att stå kvar med båda fötterna på jorden när ljuset alltid riktas mot en. En del gör det. Andra inte. Travet utgör inget undantag.

Det är ingen hemlighet att hyrkuskarna har synpunkter på oss B-tränare. Vi anses ha ömma tår och inte vilja veta sanningen om vår häst. Vilket leder till att många drivers lämnar tillbaka hästen med några tomma fraser. I stället för att upplysa om att hästen är halt vänster fram.

Hyrkuskarna hörs även gnälla över att vi vill lägga oss i styrningarna och ibland till och med förbjuda att hästen sitter fast. Det må vara korkat att låsa fast kusken vid en taktik. Men kusken är säljare och tränaren köpare. Som egen företagare ingår det att lyssna på kundens önskemål. Och hantera dem på bästa sätt.

Det finns givetvis bra och lyhörda körsvenner att anlita även i toppskiktet. Men de är ofta fulltecknade och springer som skållade råttor mellan sulkysitsarna och man måste som liten B-tränare värma själv och vara tacksam över om man får till en minimal pratstund inför loppet.

Det är 63 mil, enkel resa, mellan Nyköping och Örnsköldsvik. Jag anmälde för ett antal år sedan en av mina hästar till ett rikstotolopp över lång distans på Solänget. Valacken hade tre segrar i raden och det stod att läsa i banprogrammet att han var stark som en björn och tålde att tuffa på i spåren.

Fel. Han tålde inte att gå längre i spåren än max 600 meter. Styrdes han på 700 kvar kroknade han på sluttampen. Det var alltså viktigt att få catchdrivern att inte lita på tipset i programmet.

Tre gånger försökte jag prata med honom inför loppet. Men det var som att orden inte gick in, som att de studsade mot hans skyddsväst. 1300 meter från mål styrde han på först i tredjespår och i samma stund var loppet över.

När kusken kom in i gäststallet med hästen brast det fullständigt. Jag skällde ut honom så att det ekade ända bort till Skuleberget. ”Vet du hur långt det är mellan Nyköping och Ö-vik? Svara då för faaan…”

Knäpptyst i stallet, alla hukade. När kusken lommat iväg kom en amatör fram och skakade min hand och sa på sjungande ångermanländska:

”Det var ta mig fan det bästa jag hört på länge. Kuskjävlarna kör som de vill med mina hästar. Men jag har aldrig vågat säga ifrån. Tack!”

Sådär. Nu vet ni alla kuskar. Att vi travamatörer är era kunder. Inte er fanclub.

[Pepps]

Word!