Logga in
jun
10

Hur man får världen att älska en

Tyskland har – om vi ska uttrycka oss lite försiktigt - inte varit det mest populära landet i olika sammanhang efter andra världskriget. Fokuserar vi på fotbollen så var landet uteslutna från att få deltaga i kvalspelet till 1950 års VM som spelades i Brasilien. Det var väl inte mer än rätt eftersom de själva, åtminstone delvis om vi återigen är lite inställsamma, var orsaken till att det inte genomfördes något VM i fotboll 1942 eller 1946. Men revanschen skulle komma långt senare i samma land som de nu aldrig fick åka till.

Utöver det missade mästerskapet i Brasilien så har Tyskland faktiskt bara avstått från att deltaga en enda gång. Det var strax efter tidernas begynnelse. Rent konkret, 1930 i Uruguay, då det var första gången det sparkades boll för att utse en mästare i världen. Med sina 18 genomförda VM är Tyskland (om vi även räknar med Västtyskland) det land som deltagit näst flest gånger, efter Brasilien som toppar och varit med i samtliga 20 slutspel.



För mig personligen blev världsmästerskapet i Italien 1990 det första jag följde. Där förlorade jag min oskuld inom fotbollsvärlden. Men redan fyra år tidigare – på norra Öland - minns jag hur bl a både Danmark och Frankrike skymtade förbi i TV:n medan jag sprang runt och lekte i stugan som min far hyrt någon vecka mitt i sommaren. Preben Elkjaer och Michel Platinis namn hördes ofta från högtalarna i TVn. Jag hade dock ännu inte fastnat för vuxenlivet och sportens värld, utan det var mest spring i mina ben, och världen var fortfarande som en stor lekplats för mig.

Inför 1990 hade jag växt till mig. Som tonåring är man ju störst, bäst och vackrast. Åtminstone var jag redo för att vuxendebuten nu skulle ske. Jag och en vän hade bestämt oss. Vi skulle se och göra allt det vi tidigare hade gått miste om. Vi skulle beskåda samtliga matcher och hade redan förberett oss genom att införskaffa varsitt magasin och fyllt det med klistermärken på samtliga spelare som skulle deltaga. Det enda vi nu saknade var ett lag att hålla på och min polare föreslog Västtyskland – och inför sin debut lyssnar man oftast på den äldre kamraten. Nu i efterhand förstår jag att han valde ”Die mannschaft” då de bara var bäst - eller för att det möjligen fanns en liten inneboende nazist hos honom - nej det gjorde det så klart inte!

Jag förälskade mig direkt i Västtyskland då de stormade fram i gruppspelet under VM. Klinsmann blev den jag delade säng med. Det var honom jag drömde om och även han som skulle bli den stora idolen framöver. Vi var som gjorda för varandra och inget skulle kunna skilja oss åt framöver. Varken Klinsmann eller Tyskland kunde skilja sig från mig. Möjligen göra slut men ringen skulle aldrig lämna mitt finger. Det var känslan jag fick – lite som Sméagol (Gollum) och den där ringen ni vet. Att världens bästa lag sen var mer eller mindre hatade av alla i min omgivning (och resten av världen) gjorde nog bara att jag knöt an än hårdare till laget. Det hjälpte nog på att de till sist fick lyfta den åtråvärda bucklan – my precious! Tystnaden infann sig runt omkring mig. Nästan så jag funderade på om VM ens hade spelats.



Förutom Klinsmann var övriga världsstjärnor som Mattheus och Völler de mest tongivande spelarna framåt, men jag tycker även att den vänsterfotade Brehme måste nämnas. Detta då han avgjorde finalen mot Argentina på straffspark med sin högerfot, då den faktiskt var lite mer precis i siktet, till skillnad från vänsterfoten som hade mer kraft i sig. Jag skulle nog kunna skriva en bok om varje spelare i detta lag men vi spolar fram bandet lite istället och avslutar 1990 med att även nämna tvåfotsdribblingarnas kung Pierre Littbarski. Alla dessa spelare och fler därtill, ledda av kejsaren själv, Franz Beckenbauer. Jag förstod deras storhet redan då och älskade varenda passning, om så den kom på egen planhalva utan ett enda incitament till att anfalla. Det skulle dröja många år innan jag inte längre kände mig ensam om att heja på landet med den randiga flaggan som fortfarande är svart, röd och gul efter återföreningen.

Den arena jag fortfarande minns bäst är Giuseppe Meazza, även känd som San Siro, då den mer liknande ett rymdskepp som landat med sina enorma och räfflade pelare till landningsfötter.

Förutom EM-guldet 1996 var det rejält tuffa år då Tyskland först förlorade EM-finalen 1992 mot Danmark – som inte ens skulle varit med i turneringen, men fick en gratisplats då det utbröt inbördeskrig i Jugoslavien. Efter det floppade Tyskland totalt i VM 1994 och åkte ut redan i kvartsfinalen, mot ett Bulgarien som Sverige sen slog i bronsmatchen. Det var förstås en glädje inombords även om Sverige alltid varit tvåa i mitt hjärta. Mycket har påverkats av vilka spelare och tränare som representerat laget. Möjligen påverkade även en mustasch mig. Inte den nej! Utan den 1990 när det blev tre gånger 1-2 i resultat.

Efter firandet 1996 började mina drömmar om VM-guld komma tillbaka men de suddades ut lika snabbt 1998 som fyra år tidigare. Nu var det Kroatien som skickade hem mitt älskade Tyskland från Frankrike och om det varit tyst i min omgivning efter slutsignalen 1990 så fick jag desto mer hån och trakasserier mot mig nu efter ännu ett fiasko. Inte nog med bedrövelsen att Tyskland var utslagna, och att det inte blev sju matcher som jag alltid haft som förhoppning. Glädjen hos vännerna var dessutom enorm, och medan jag höll på ett enda lag så verkade de hålla på alla de övriga 23 eller 31. Det är fan inte enkelt att vinna och få vara glad då - i umgängeskretsen. Tyskarna var hatade – men det var fortfarande samtidigt en skön känsla varje gång de vann en enstaka match. EM 2000 var så katastrofalt så jag inte ens minns det idag. Det har raderats från hårddisken högst troligt. Vi lämnar det och låtsas som att det aldrig existerade.

Inför VM 2002 var Tyskland helt uträknade med ett ålderstiget lag. Turligt nog föddes Miroslav Klose som målskytt i detta VM och vi vet nu var det slutade 12 år senare. Med hela 16 mål och meste målskytt genom alla tider i VM. Han har även tagit hela fyra medaljer vilket han är ensam om i världen. Kan vi människor vara värda något sådant är det Klose om vi ska nämna någon. En fantastisk spelare som verkligen vet vad ”Fair Play” är. För att nämna denna egenskap vill jag berätta att han vid minst två straffar som han fått med sig ändrat domarens beslut då han inte tyckte det skulle vara någon straff. Tänk om världens unga kunde se upp till honom och förändra sitt eget tankesätt istället för att göra som bl a Glenn Strömberg när han visade upp sina ”kvalitéer” som skådespelare. Nu är Strömberg långt från ensam om detta och flera andra stjärnor befinner sig klart närmare Hollywood och en annan karriär.



Åter till VM i Sydkorea/Japan. Klose var så klart inte den enda som ledde Tyskland till ett överraskande silver. Framför allt minns vi målvakten Oliver Kahn med sitt enastående spel längst bak. Så bra att det belönades med titeln VM:s bästa spelare – inte bara målvakt alltså! Världens kaos var slut och nu var det åter ordning. Jag hade fått mina sju matcher och var nöjd! Inget kunde ta det ifrån mig. Inte ens vännernas glädje att Brasilien till sist hade slagit Tyskland.

Efter detta VM började en sakta förvandlingen ske som gjorde att även mina barndomsvänner kunde känna kärlek i hjärtat när det var match och Tyskland skulle spela. I hemma VM 2006 var det ungdomarnas landslag som hade börjat formas med bl a Podolski, Lahm och Schweinsteiger. Offensiv och snabb fotboll ledde till framgångar för ännu ett uträknat tyskt landslag, fortfarande med Ballack som kapten men nu med Klinsmann som coach. Festen slutade med ett brons och jag tror vi var många som fick en glädjens tår i ögat när Oliver Kahn fick ställa sig mellan stolparna i bronsmatchen istället för Lehmann som var det naturliga förstavalet i övriga matcher.

Festen tog aldrig slut och den fortsatte över nästa VM med än fler ynglingar som anslöt. Nu var det Neuer, Özil, Kroos och Khedira för att nämna ytterligare några som bar fram laget till ännu ett brons, nu 2010 i Sydafrika. Glömde jag nämna den 20-åriga Müller som vann skytteligan i världsmästerskapet som för första gången avgjordes på kontinenten Afrika. Om Tyskland börjat sälja in sig hos människor världen över 2006 så drabbades världen nu av en kärlekspandemi. ”Deutschland” gjorde alltså flest mål av alla lag för andra VM:et i rad. Festen hade bara börjat! Alla älskade detta ungdomliga Tyskland som suddat ut stämpeln av tråkfotboll och nu levde upp till Linekers citat med glädje istället. ”Fotboll är en enkelt spel. 22 män jagar en fotboll i 90 minuter och till slut vinner alltid Tyskland”.



Äntligen! Efter 64 år så kom den efterlängtade och stora revanschen i Brasilien. Tidigare hade det förvisso blivit guld -54, -74 och -90 men det var först nu de fick möjligheten att i Brasilien vinna det åtråvärda guldet på deras egen mark, de som kallar sig fotbollslandet nummer ett. Tyskland tog verkligen möjligheten. För Brasilien återupprepade sig fiaskot och traumat från Maracana där de 1950 förlorade inför knappt 200 000 åskådare mot Uruguay i en direkt gruppfinal som avgjorde vilka som skulle vinna guldet. Knappt hade chocken lagt sig från den äldre generationen innan det även var dags för den yngre generationen att erfara en än värre traumatisk upplevelse. Nu från Mineirao med hela 7-1 i baken och jag säger, tacka Tyskland, för att de slog av på takten och visade någon känsla av medmänsklighet.

Fotbollen fick åtminstone ”Die Mannschaft” att bli älskade då de återigen blev landslaget med flest mål framåt – för tredje gången i rad vad gäller VM. Men vi är nog många som minns tårarna från spelarna i Brasilien då Tyskland inte bara stal guldet utan jämnade hela Brasilien med marken. Inte med stridsvagnar som de försökt med tidigare i Europa. Utan den här gången med suverän fotboll som fått hela världen att älska samma lag jag en dag föll för redan 1990. Att det skulle ta övriga världen mer än över 20 år att kunna se det jag såg, det förlåter jag så klart. Även om vi inte ska glömma vår historia så måste vi vara medvetna om att tiderna förändras. I många fall till det bättre tack och lov!



//Amaerilde Rimfrost

Kommentera

Bonusar

1
888sport

888sport

1500 kr

2
Racebets

Racebets

1000 kr

3
Comeon

Comeon

400 kr

4
Betfair

Betfair

2000 kr

5
Mobilebet

Mobilebet

2500 kr

6
Ladbrokes

Ladbrokes

1000 kr

7
Betsafe

Betsafe

2000 kr

8
NordicBet

NordicBet

1250 kr

9
Betsson

Betsson

1000 kr

10
Redbet

Redbet

400 kr

11
Bethard

Bethard

1000 kr

12
LeoVegas

LeoVegas

2000 kr

13
CherryCasino

CherryCasino

3000 kr

14
MrGreen

MrGreen

5000 kr

15
Betser

Betser

10 €

16
Betfinal

Betfinal

1000 kr

17
Expekt

Expekt

500 kr

18
Unibet

Unibet

1000 kr

19
SuperLenny

SuperLenny

1000 kr

20
Pinnacle

Pinnacle

0 kr

21
10Bet

10Bet

1000 kr

22
William Hill

William Hill

1000 kr

23
SverigeKronan

SverigeKronan

250 kr

24
Betway

Betway

1000 kr

25
Casinostugan

Casinostugan

1000 kr

26
Guts

Guts

500 kr

27
Folkeautomaten

Folkeautomaten

5000 kr

28
Betrally

Betrally

1000 kr