Sharps är skapad av experter inom spelbranschen och alla rankningar av operatörer på vår sida är gjorda med stor diskretion. Vi hoppas att de online spelbolagen som vi har valt ut faller dig i smaken. När du väljer att klicka på en utgående länk på vår sida, kan vi komma att erhålla provision, dock utan någon kostnad från din sida. Läs hela meddelandet här.
Logga in
jun 2018
11

En dansk skalle med fransk touch!

De flesta hjältar dör aldrig! Stålmannen, Captain America och Spindelmannen är bara några exempel. Det finns många fler. Alla dessa lever vidare dag efter dag, vecka efter vecka, i jakten på att strida mot det onda. Hjältarna är nämligen fiktiva. Historierna kring dem är uppdiktade. Allt är nedskrivet av en skicklig författare för att fånga läsaren. Få är hjältarna i verkliga livet. De som överträffar dikten. De som får anses vara odödliga – vad de än tar sig till. De som alltid blir förlåtna. De som byggt upp sin status så mycket att de överlever ett fall. Likt Lucifer som kastades ut från himlen. Där gränsen med råge passerats. Sådant som enbart hjältar av kött och blod överlever. Frankrike har åtminstone en. Det är inte tecknade Batroc ze Leaper. Det är inte Napoleon. Det är en legend, större än dessa. En som skrivit sin egna historia.

Vi har hört att gränsen är hårfin. Den mellan att vara ett geni eller en dåre. Rent mentalt. Vi kan även applicera detta rent fysiskt vad gäller en viss fotbollsspelare. Åtminstone om vi pratar om Zinedine Zidane. Med sitt fenomenala spelsinne var han den enskilt största bidragande orsaken till att Frankrike lyckades vinna det åtråvärda VM-guldet på hemmaplan 1998. Hjälten som är en bollkonstnär utöver det vanliga. El Magnifico som kunde göra det mest oväntade med bollen kring fötterna. Under mästerskapet 1998 blev det dock få mål från hans gudabenådade apostlahästar. Faktiskt inte ett enda. Geniet visade dock prov på ett fantastiskt huvudspel. Men vi fick vänta länge. Sju matcher. Ända till finalen. Då kom hans första – och andra - mål. Bägge med huvudet - båda efter hörnor. För honom tillhörde det ovanligheten. Oavsett så var det ett perfekt tillfälle för att nå helgonstatus. Att slå till i självaste finalen. Mot Brasilien. Inför 80 000 i publiken. Inför Jazquaes Chirac på huvudläktaren. Frankrikes dåvarande president. Finalen vanns med 3-0.



Fyra år senare åkte Frankrike ut med dunder och brak. Inte ett enda mål framåt. Ett fotbollslag i spillror. Öppna bråk. Inställda träningar. Tre pinsamma gruppspelsmatcher. Mot motstånd som Danmark, Senegal och Uruguay. Vad hände? Vi lämnar det till historien – av respekt. För trots stora interna stridigheter i truppen där och då, skulle de resa sig och komma tillbaka. Det gör alltid de stora fotbollsnationerna. De kommer tillbaka. Starkare och större. Det är endast ett spörsmål om tid. När det gällde Les Bleus blev väntan kort.

För om vi minns geniet ”Zizou” och det strålande huvudspelet 1998, var det även hans huvudlösa huvudspel – likt en dåre - som fick stå i händelsernas centrum 2006. Åter i en VM-final. Nu mot Italien. På Olympiastadion i Berlin, den 9 juli, inför 69 000 åskådare. Zinedine Zidane var dock inte den enda som hade strålkastarljuset riktat mot sig den dagen. Italien hade en viss Marco Materazzi i försvaret. Normalt känd för alla sina röda kort. En hårding i Serie A. Först orsakade han en straff till Frankrike i sjunde matchminuten. Lagkaptenen Zidane satte den säkert, vilket betydde 1-0 till Frankrike. Det såg ut att bli en repris från EM-finalen 2000 - då Frankrike segrade mot just Italien. Då med 2-1 efter förlängning. Nu, drygt tio minuter efter ledningsmålet, kvitterade självaste ”olyckskorpen” Materazzi till 1-1. Sen fick vi vänta. Ända fram till den 110e spelminuten innan den stora händelsen skulle äga rum. Självklart med bägge dessa individer i centrum. En batalj som fick världen att tappa andan. Kungen att abdikera. Yin och Yang att säras. Månen att lämna sin omloppsbana. Vi i sofforna stirrade. Vad var det som hände? Ett avgörande som med största sannolikhet även påverkade slutresultatet – till trots att matchen gick till straffsparksavgörande.

Likt en boxningsmatch med två kombattanter, en i den röda ringhörnan och en i den blå, så skulle den här matchen få samma karaktär och utgång som när en Knock Out – ofta genom en uppercut – kommer från ingenstans och får ringdomaren att avbryta matchen. Viftandes med bägge armarna i skyn långt innan hen hunnit påbörja räkningen till tio. Det var 20 meters jabbande och tjabbande innan Materazzi till slut stack fram hakan. Lite för långt genom att dra in fransmannens syster i debatten. Likna henne vid en glädjeflicka. Italienaren sänkes som en blixt från klar himmel med en fransk skalle rakt i bröstet. Skillnaden mot boxningsvärlden? Materazzi gick segrande ur striden. Nationalhjälten Zidane hade fullständigt tappat huvudet. Ja visst gör det ont när knoppar brister, som Karin Boye uttryckte det! För det brast verkligen. Visserligen på ett annat sätt än Boye haft i åtanke. Domaren Horacio Elizondo hade inget val. Det röda kortet – lika stort som en matadors skynke – syntes i rutan. Uppskickad på läktaren - i sin sista match som aktiv. Det kunde varit det som fått en hjälte att dö.



Men sanna hjältar som det skrivs om i sagor dör dock aldrig. Tydligen inte Zinedine Zidane heller. Hjältestatusen lever vidare. Fransmannen är som en diktad seriefigur. Den onde var ju Marco Materazzi. Skurken från Italien. Han som besegrades. Kanske inte då. Men nu! Bortglömd i Indien. Ikonen lever vidare. Tre raka guld i Champions League. Som tränare. Framtiden kommer att bli spännande. En dag tar han över landslaget. Ska han bli den tredje mannen på jorden att vinna VM guld både som spelare och tränare? Bara brasilianaren Mário Zagallo och den tyske ”kejsaren” Franz Beckenbauer har lyckats. En hjälte dör aldrig. De uträttar alltid nya stordåd. Att det blev förlust på straffar 2006. Det är glömt sen länge!



//Amaerilde Rimfrost

Kommentera (2)

promo
td